Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvillingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes egen etheriska varelse. Hon sjöng för honom dessa
små romanser och visor, som taga lifvet så lätt, och som
låta det till och med kännas lätt för dem, som lyssnande
låta sig vaggas af deras lekfulla toner. Men då blott ett
matt leende, melankoliskt återsken af de förra saliga
sväfvade fram på Edvards bleka läppar, då slocknade hastigt
alla hoppets strålar i Elnas ögon, och tvillingarne gräto
tillsammans.
Ofta uppmuntrade hon honom att njuta af dessa
lifsförnyande medel, som isynnerhet i lungsot användas för
att hindra den svaga lifstråden att så tvärt afbrytas, och
dem hon med egen hand alla beredde. Hvem kan uppräkna
allt hvad hennes sinnrika ömhet uppfann för att lindra
och muntra den sjuke. Hon höll sina händer, brodern
ovetande, i iskallt vatten, för att sedan med dem
smekande svalka hans brännande panna. Då under sömnlösa
nätter hon vakade vid hans säng, läste hon ömsom och
berättade för honom hvad hon visste skulle mest behaga
honom, efter hans sinnesstämning, hvilken hos Edvard, som
hos alla lungsiktiga, var olika och växlande. Och i dessa
dystra stunder, då Edvard fasade för att dö så ung, — och
att bli allena, — ty han kunde ej föreställa sig att i själfva
grafven ej sakna systern, då lofvade Elna att följa honom.
»Huru skulle jag kunna annat», tillade hon, »jag känner ju
mitt lif blott i ditt?»
Ja, hon kunde trösta; — och hvilken kvinna, sann
kvinna, kan det ej. Kvinna själf, borde jag kanske vara
mera blygsam, — förlåt! — men om jag vill tro det, om
jag säger det, är det därföre att jag älskar, — och att,
misströstande att för varelser mig så kära kunna afvända
ödets slag, har jag satt hoppet af mitt hela lif på att
mildra dem. Ja, jag tror, att blott för våra blickar
utvecklar sig smärtornas gåta i sina minsta delar, och att
blott oss är gifvet, i känslans och godhetens inspiration,
ana det dolda som plågar, det osynliga som tär. Jag
hoppas och tror (må man ej neka mig det), att då vid tidens
början det ondas genius i skapelsens blomstergård utsådde
giftiga frön, blef af den Allgode i kvinnans händer
nedlagd den mildrande balsam, som skulle göra deras kraft
mindre verksam. De, som neka därtill, skola törhända en
dag erfara det.
Elna hade sagt till Edvard: »jag skall följa dig!» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
