Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvillingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allt mera ljusnade natten, som en stund omgifvit dem,
och härlig var den väg, som öppnade sig för dem i
glansen af ett öfverjordiskt ljus. Ditåt riktades deras blickar,
ditåt alla deras förhoppningar, all deras längtan.
Evighetens aningar genombäfvade dem, och, blickande på
hvarandra med saliga leenden, hviskade de: »vi äro odödliga!»
Efter deras första nattvardsgång blef allt frid i deras
hjärtan, och glansen af deras ögon var nu blott ett svagt
återsken af deras inres klarhet.
Ett bekymmer, blott ett enda, återstod dem ännu, och
detta yttrade de ofta sakta under ljufva tårar, då de vid
solens uppgång knäböjande tillbådo ljusets eviga källa. »O
vår Gud», sade de, »när en gång din kärlekskraft skall så
kringstråla och genomtränga oss, som nu denna härliga bild
däraf, — huru — o, huru skola vi kunna tacka dig?»
Så förflöt sommaren, under det änglarne, glada och
undergifna, dag för dag, blomma efter blomma, nedlade
lifvets krona.
Hösten nalkades. Tvillingarnes jordiska förvandling
äfven. Nätterna gingo för dem förbi utan sömn. Om möjligt
var, tillbragte de dem ute i fria luften, där deras tryckta
bröst lättare kunde andas, och den fuktiga svalkan mildrade
febern, som förtärde deras blod. Där, under det
augustinatten mild och lugn svepte i sorglig skymning den tysta
naturen, brunno i de döende syskonens själar hoppets och
glädjens klara facklor.
Jag har hört dem, dessa ord, jag har sett dem, dessa
blickar, fulla af odödlighet, — för hvilka redan ingen natt
mer var. — Och sedan fann jag länge allt i lifvet blekt
och färglöst.
Hösten var inne. Matta sjönko tvillingarnes sköna
hufvuden mot de kuddar, man bäddade kring dem på soffan,
hvarifrån de ej mera förmådde resa sig. De, som älskade
dem, räknade sekunderna.
Själfva lidande, sökte ännu Edvard och Elna trösta
och hugsvala de sörjande, som de skulle lämna kvar. »Vi
skola vaka öfver er, sedan vi blifvit änglar», sade de; »vi
skola bedja Gud för er.»
Kärleksfullt blickade de på alla, då de ej mer
förmådde tala, och då deras trötta ögonlock föllo tillsammans,
logo de välsignelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
