Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvillingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På den sista tiden smög sig ännu en störande oro i
deras hjärtan. De fruktade att icke få dö på en gång, —
att ej tillsammans få sväfva upp till detta hem af ljus,
och frid, och fröjd, som de allena längtade till.
Sittande bredvid hvarandra, vaktade de i hvarandras
anleten med hemlig ångest sjukdomens framsteg. »Huru
klara brinna dina ögon», sade Edvard till Elna, »ditt
ansikte haf intet mera jordiskt. Jag tycker att du hvart
ögonblick kunde breda ut strålande vingar och sväfva upp mot
den klara himmelen, långt, långt ifrån mig!» Och,
omfattande hennes lif, tryckte han henne med hela styrkan
af sina svaga krafter mot sitt hjärta. En annan gång var
det Elna, som med darrande röst sade: »min Edvard, hvad
dina kinder äro insjunkna, dina blickar slocknande, o, se
på mig, se på mig! Din andedräkt försvagas, den stannar...
låt mig blåsa in af min... jag har ännu kvar för oss
båda!» och fattande med matta händer broderns hufvud,
sökte hon under kyssar meddela något af den lifsfläkt,
hon ännu kände flämtande uti sitt bröst.
Så sökte de döende syskonen liksom kvarhålla
hvarandra, under det de kände sig af en mäktig, osynlig hand
hastigt föras bort.
Vänner, bekanta, — allt som känt och älskat
änglarne, förenade sig omkring dem. Som på ett altare
nedlades i deras sjukrum allt hvad man trodde vara dem
angenämt och behagligt. Man gaf ej, man liksom offrade till
dem, blommor, frukter, och med detta varma önskningar,
uppriktiga tårar, som af tvillingarne besvarades med
tacksamma leenden och detta löfte: »vi skola snart be för er!»
Man hämtade harpor i rummen nära det, där de ledo,
och spelade och sjöng dem ofta i en stilla slummer.
Betraktade man dem under dessa stunder, då själen i
drömmarnes andevärld tar en friare flykt, ej mera mäter tid
och rum, men, sväfvande på lätta vingar öfver underbara
land, har en förkänsla af sin tillkommande friare och
skönare tillvarelse, då såg man på det obeskrifliga uttrycket
i deras hvilande drag, att de voro långt, långt ifrån
jorden, och att för dem saligheters evighet Var redan inne.
Stundom om aftnarne sade de till hvarandra under
milda leenden: »skola vi i morgon vakna i himmelen?»
Under en stormig oktobernatt sänkte sig sömnen,
ovanligt mild och stilla, öfver de lidande änglarne. Räknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
