Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den ensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det är en själens ögonblickliga återvändning till dess rätta
fädernesland, — en känsla, som, mer än någon djupsinnig demonstration, öfvertygar oss om att vi äro odödlighetens barn.
Evangelium var om den Kananeiska kvinnan. Predikanten tog däraf anledning att framställa, huru brödet ofta undanhölls oss därföre att vi skulle lära att nöja oss med smulorna — och huru det ödmjuka och förnöjsamma sinnet var lyckliggörande för dess ägare och Gudi behagligt. Allt detta tycktes mig vara enkom sagdt för mig, och jag erkände
det som sanning i mitt hjärta. Ack, detta oroliga hjärta,
som så fordrande och så otåligt begärt så mycket af världen och människorna, — som velat så brinnande äga lifvets allt, huru har det ej måst nedstämma sina önskningar! Det har småningom lärt att nöja sig med smulor; men det har äfven blifvit ödmjukt, tåligt, — jag hoppas bättre, — och äfven nu först njuter det den frid och glädje det så länge, men på orätta vägar, eftersträfvat. En blomma, en klar dag, ett oväntadt vänligt ord, en glad dröm, en känsla af välbehag, ja tusende små af mig förr öfversedda njutningar, dem äfven det glädjefattigaste lif ej alldeles kan sakna, — äro nu för mig oändligt dyrbära. Jag har så småningom lärt mig förstå huru människans sanna lefnadsvishet består däruti, att, likt biet, veta ur den minsta blomma suga en droppe honung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
