Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vandrade; och under rysningar såg jag i tanken, som grinande spöken, mörkare än natten som omgaf mig, tåga förbi
alla människosläktets lidanden och eländen, — kroppens,
hjärtats, inbillningens lidanden, dessa aldrig tröttade
harpyer, som ej lämna den olycklige förrän han som benrangel
räcker döden en broderlig hand... och i mitt eget, i alla
lidandes namn upphof jag ett genomträngande, smärtfullt
knotande rop och höjde anklagande mina blickar till stjärnorna. I stilla ostördt majestät tågade dessa klart tindrande öfver mitt hufvud, och denna obevekliga ordning, detta himmelens eviga orubbliga lugn, så stumt för smärtan uti jordiska bröst, väckte uti mitt iskall förtviflan.— »Låtom oss dö!» ropade jag i tanken till mina olycksbroder; »låtom oss dö!... Då blir allt slut... vi ha ingen vårdande Fader i himmelen.»
Förlåt, o högsta godhet, högsta barmhärtighet, de svage
förblindade, som, i smärtans yra, tro att ingen sol finnes
bakom sorgemolnen, — som, förvillade af plågornas eld, tvifla på att du i din eviga barmhärtighets skatter har
balsam nog äfven för de sår, som ej läkas förrän i döden.
Förlåt dem deras otålighet, deras knot! Förlåt dem! — Ack, de lida, — och stundens helvete är dem närmare än evighetens salighet.
Jag hade satt mig ned och kände med ett dystert välbehag, huru nattfukten trängde igenom mina kläder; — jag hoppades att min försvagade hälsa ej skulle motstå detta — och min enda önskan var nu döden. Antingen såsom förare till vänligare öden eller som tillintetgörare af min plågade varelse var den mig välkommen, mig kär, och innerligen af mig påkallad. Ingen skulle gråta öfver mig, — alla de mina skulle lika med mig anse min död för en vinning. Jag visste det, jag visste det för väl!
Emot midnatten tystnade musiken, och jag hörde huru de dansande på stranden under gladt sorl småningom aflägsnade sig. Allt blef slutligen tyst. Det hade mulnat, och stjärnorna, hvilkas skimrande prakt hade tyckts mig gäcka min smärta, voro skymda af moln. Hela nejden låg insvept i dyster skymning, och på afstånd hördes åskan sakta mullra. Detta allt, mera öfverensstämmande med mitt inre, gjorde mig obeskrifligt godt. Jag kastade mig ned mot jorden och grät bitterligen. Jag grät länge, och kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
