Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därunder en välgörande lättnad. Mildare känslor trängde in i mitt hjärta och stredo mot de bittra. Åter och åter kommo de tankar, som voro mig så kära, om en lön bortom tiden för tåligt burna lidanden, — om en vis, allt vårdande Fader. Till honom förmådde jag efter en stund med ett mera undergifvet hjärta bedja. Jag bad... bad om tröst — om ljus och styrka, med denna brinnande outsägliga bön, hvars kraft tyckes kunna öppna himmelen och tränga med hjärtats suck fram till den Eviges tron. Jag hade rest mig upp under det jag bad, men sjönk snart af känslor! och smärta utmattad till jorden åter, nästan lika beröfvad tankar som krafter, och blott dofva jämmertoner trängde sig i bedjande mening ur mitt flämtande bröst.
Natten var varm och så lugn, att ingen vindfläkt andades; dock förekom det mig stundom som hade en darrning gått genom löfven på popplarne, under hvilka jag låg med ansiktet mot jorden, och hvar gång gick en ofrivillig
rysning genom min kropp. Trenne gånger tycktes mig att en hand lätt och smekande strök öfver mitt hufvud, och vid den ljufva rörelse jag däraf kände, vaknade hos mig med liflighet ett älskadt barndomsminne. Så var det som Maria,
mina barnaårs lilla älskarinna, smekte mig då vi, trötta af
lek och språng, hvilade bredvid hvarandra i det mjuka
gräset. Så var det jag kände, då den lilla ängeln från sin
dödssäng höjde sin matta hand och förde den (då hon ej
kunde tala mer) liksom välsignande öfver mitt hufvud.
Var hon i denna stund nära mig? Var den förklarade jordens ängel af den Allbarmhärtige sänd att hugsvala mig? O huru klappade mitt hjärta, då dessa tankar uppstego i min själ.
Jag trodde med visshet att något öfvernaturligt var mig nära, men ehuru håren reste sig på mitt hufvud, kände mitt hjärta ingen fruktan. Hvad fruktar man väl för, då man är djupt olycklig? Ja, själfva andevärldens dystraste uppenbarelser förskräcka då ej mera. De rysningar, de inge, äro välkomna... de vederkvicka, de höja oss öfver den jordiska smärtan... och synas mindre fasliga än denna. Men då det är trösten, som vi ana uti en älskad skepnad nalkas oss ur det okända riket — vid hvars port alla människosnillets facklor slockna — då blir allt tyst i det stormande bröstet, och det är i tillbedjande väntan som alla pulsar slå. Så verkade tanken på Marias närvarelse i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
