Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min själ. Jag ropade henne sakta vid namn — bad henne att lägga sin hand på mitt hjärta; — och under en känsla af frid och ljuf ro, som jag aldrig förr erfarit, sjönk jag i en slags drömmande dvala. Jag tyckte därunder mig se Maria
hvitklädd och obeskrifligt skön sitta bredvid mig, hållande i handen en palmkvist, med hvilken hon fläktade på mig...
medan jag, ur stånd att tala eller redigt tänka, nöjde mig
med att för några ögonblick endast känna huru väl mig var.
På en gång kände jag Maria fatta mig vid handen, och tyckte mig under rörelser af obeskrifligt välbehag sväfva vid hennes sida öfver jorden upp mot himmelen. »Jag är död!» tänkte jag, och en outsäglig känsla af glädje genomströmmade därvid min själ.
Jag ville vända mig om för att än en gång se denna värld, där jag så mycket lidit; men töcken skymde min syn.
Allt tjockare flöto kring mig molnen och drogo kring min varelse en allt tätare slöja. Jag kände hur deras kylande fukt svalkade mitt bröst och mattade elden, som dref hjärtats oroliga slag. »Det är godt!» tänkte jag, »dessa äro
grafvens svepningar, dödens omfamningar;... huru skönt de kyla! Snart... snart skall jag förvandlas!» Jag tyckte
åter dunkelt att jag ej än var död, blott döende. Mina
sinnen förslöades med hvart ögonblick... för min syn hvälfde
allt oredigare molnen... sakta som från aflägsna skogar susade det för mina öron. Klart och lugnt bibehöll jag dock känslan af den mig ledande handen, äfven i den stund då jag tyckte mig nästan helt och hållet förlora medvetandet af min egen varelse.
En hastig känsla af plåga, som lik ett dolkstygn for igenom mitt hjärta, väckte mig åter till sansning och känsla af mitt lif. Jag fann mig liggande mot jorden som nyss förut, och skulle ansett mig haft blott en dröm, om jag ej ännu känt den lena varma handen som omslöt min. Jag var matt och kraftlös. Utan att upplyfta hufvudet ropade jag med smärta: »o Maria, hvarföre tog du mig ej upp till ditt ljusa hem? Hvarföre är jag ännu på jorden, där man lider så mycket och så hopplöst... hvarföre, ack hvarföre måste jag lefva ännu?» — »Gud vill det!» svarade en röst ljuf och melodisk som vi föreställa oss änglarnes. Otåligt knotande frågade jag: »och till hvad ändamål skall jag lefva och plågas?» — »För att bli bättre själf, att gagna andra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
