Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja,flyktad är natten,
Af vintern blef vår,
Och lefvande vatten
I lifsfloden går,
Och frukten af striden
Är himmelska friden!
Sången tystnade, men jag tyckte mig höra den ännu. Smärtan i min själ teg stilla. Jag kände alla mina bittra känslor småningom upplösa sig och gifva rum för milda och tröstande. Ljufva tårar runno utför mina kinder, och någonting likt den nyss besjungna friden intog för ett
ögonblick min varelse. Snart likväl återvaknade plågan, och
tviflen stego åter ur djupet af min själ. Jag knäppte ihop
mina händer och bad: o förbarmande, milda ängel! — förlåt min svaghet; — öfvergif mig ej, fortfar att ge ljus åt min själ! Detta lif, för hvilket vi här kämpa och lida, o säg — hvad är det väl? — »Det rätta lifvet, det sanna, hvaraf detta jordiska blott är skuggan. Ett evigt stigande, ett evigt närmande till Gud, sanningens och salighetens källa. Detta ljus, denna frid, den helgelse och rena glädje, som vi här förgäfves söka — se! vi skola finna dem där!» — »Ack», svarade jag dyster, »natten omger mig — jag kan ej
fatta ljuset.» — »Se morgonrodnaden gryr», utropade rösten,
»se hur den sprider ljus omkring oss, hur i klarhet, skönhet
och sanning stå fram alla föremål, nyss höljda i nattliga
skuggor. Så skall äfven vid evighetens morgon dess sol låta uppgå ljus öfver alla lifvets gåtor. Då skall du förstå
hvarföre du lidit; förblif blott god, förblif blott undergifven — och allt skall bli godt. Smärtans son, äfven du skall en dag dricka ur sällhetens bägare!»
»Och de arme förvillade, som olyckan gör till brottslingar, som olyckan förnedrar — hvilket öde väntar väl dem?» — »Gud är barmhärtig och rättvis, tillbed honom!» »Och de onda — de som ett rysligt öde tyckes ofta från vaggan ha bestämt till bröders plågoris ?» — Ängeln teg en stund, men sade slutligen med mildt och högtidligt allvar: »hvartill dessa frågor, denna oro, stoftets barn? Gud är! tillbed Gud!» Det ljusnar i min själ. »O», sade jag sakta, »jag förstår dig, Gud är Gud, och det säger allt; - äfven min Gud», tillade jag med djup och ljuf känsla; »och din Fader!» sade änglarösten, »Ja - min Fader — och en Fader som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
