Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mitt sinne och stärka mina krafter. Jag hade fallenhet för
teckning. Hon uppmuntrade mig att öfva denna sköna, allvarsamma konst, som, under det den ger oss förmågan att
föreviga kära minnen, låter oss glömma den närvarande, oss
tryckande stunden. Huru många gånger, då jag på papperet
sökte fästa hennes milda drag, har jag ej förgätit mig själf, hela världen, tiden, och allt som kunde vara obehagligt och tungt, under det hela min själ med njutning lefde i mitt kära arbete! Huru många gånger vid aftecknande!
af landets behagliga och friska föremål, de lummiga träden,
den lugna sjön, de djärfva höjderna, de skuggrika dalarne,
de betande kreaturen, den snygga kojan med torflagdt tak,
och öfver detta den med genomskinliga skyar betäckta himmelen, ha ej känslor af frid och stilla välbehag genomträngt mitt inre!
Det stora villkoret för all ren njutning är, att hjärtat
måste vara fritt från hvarje bitterhets rot, hvarje harmens
och afundens känsla, och utur mitt voro dessa sällhets-störare inom kort alldeles utplånade.
Jag hade läst historien med samma sinne, i hvilket barn betrakta ett grant spektakel, med beundran för det lysande och stora, utan att sammanbinda och omfatta något i helhet. Jag läste den nu åter, sedan åren, och ännu mera olyckan, hade mognat och utbildat mitt förstånd, och erfor vid denna läsning ganska förändrade intryck.
Vid betraktandet af världens öden försvann för mina blickar mitt eget. Då min tanke genomfor seklerna, tycktes min lifstid förlora sig i dessa såsom droppan i hafvet, — och då millioner olyckor låga blottade för mina blickar, rodnade jag att tänka på mina egna. Jag lärde med ett ord
att glömma mig själf. Och då i dessa häfdernas taflor mitt svaga öga blott kunde skönja ett oredigt hvimmel, då jag där förlorade spåren af en vis och vårdande försyn, då jag på jorden endast såg ett ordningslöst växlande af villor, oreda, elände, då förde min syster min blick upp mot himmelen.
Jag såg till himmelen och lyssnade till rösterna från de gode och helige på jorden, som i striden, i smärtorna, i döden hafva upphöjt sig med förtröstan, glädje och öfverjordisk kraft, för att förkunna oss ett högre mål än
sällheten på jorden, ett annat hem, ett högre ljus; — lyssnande till odödlighetens löften och till aningarne i min egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
