Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värdig, och med hvilken hon lefde ett änglalif, — dog hastigt, och honom följde kort därefter hennes späda och
enda barn. Så lugn, så mild, som hon fordom till mig hade sagt: »undergifvom oss!» upprepade hon nu för sig dessa ord, — och var fullkomligt undergifven. God och vårdande, som förr, bibehöll hon den klara fridfulla blicken, uppmärksam på andras önskningar och behof, men man kände att något var förändradt hos henne, — hennes glädje var borta, — den var i himmelen. Hennes lif på jorden var blott därefter ett sakta sjunkande, ej det af en flämtande och slocknande flamma, men af en nedgående sol, som, då den med klara, fastän döende strålar, lyser sitt farväl öfver denna värld, går att tända dem med nyfödd kraft och renhet i en annan.
Hon var ej mer!... och ensam — och öfvergifven af henne — fruktade jag en stund att ha förlorat mig själf — men snart kände jag att hon och hennes tröster lefde kvar i mitt hjärta som skyddande änglar. Jag samlade mina krafter och förblef himlens vilja undergifven.
Ifrån det eviga hem, där hon lefver salig och återförenad med sina älsklingar, kanske kastar hon stundom en blick på den tacksamma bror, hvars goda ängel hon var på jorden. O att denna blick aldrig måtte finna mig ovärdig! — att denna rena blick måtte ej utan välbehag se ned i ett rent och helgadt hjärta! Mitt lif har väl ej svarat emot den lysande bild vi däraf tillsammans på förhand utkastat. Jag har ej blifvit en Sokrates eller Plato, men ändå vis nog för att ej gråta däröfver. Vi — isynnerhet jag, — hade alltför mycket trott på mina förstånds och snilles krafter. Jag kände snart att min förmåga att uppfatta och tänka i stort var ganska begränsad. Något — jag vet ej hvad — jag tyckte min egen hufvudskål — bildade för mina tankar, komna till en viss punkt, en mur, lika oöfverstiglig för dem, som för min fot väggen i mitt rum, och mitt snille var, tyvärr, af den beskaffenhet, att dess flykt förde mig snarare uti molnen än utur dem. Jag måste således äfven här sänka mina äregiriga förhoppningar, och fann mig, då jag efter någon fruktlös strid och sträfvan ändtligen bekvämade mig därtill, dess bättre däraf.
Min syster hade framför allt vändt mitt sinne till religionen, och denna lugnarinna af mänskliga passioner göt
äfven sin stillande olja på min äregirighets och världsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
