Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Miniatyrer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gudomliga gnistan, så sade en aning,
Än kunde uppblossa vid kallande fläkt.
När söndag är inne, då modern på bår
Bärs bort i det tysta och lugna att sofva,
Och fritt från den ädla men smärtfulla gåfva —
Förnuftet — gladt barnet vid likkistan går.
O Gud! han ej anar att mer han ej har
Ett moderligt ömmande hjärta på jorden, Att hon ifrån honom nu tagen är vorden,
Som honom i smärta till smärtolif bar.
Re’n kistan är lyft från den svartklädda bår,
Re’n sänkes hon djupt ner i svartgråa mullen,
Ack, ingen skall gå till den ensliga kullen
Att offra en blomma och gråta en tår!
Snart grafven är fylld och snart korset står där,
Ett tecken, som säger oss syndare alla,
Att Herren, som synderskan bort ville kalla,
En Gud full af nåd och förbarmande är.
Mot kyrkmuren lutar sin gulbleka kind
Det bortglömda barnet och lyssnar till sången,
Som än för den slumrande höjs sista gången
Och sakta bortsväfvar i aftonens vind.
Då nalkas en gosse så putsad och grann,
Med blickar, som hälsa och ysterhet lifva,
»Följ mig», säger han, »jag vill kvällsvard dig gifva,
Och sedan till herrgår’n vill föra dig an!»
Han för honom bort i den susande skog,
Där blänka så vänligt bland lingonlöf gröna
De saftfulla bären så röda och sköna,
Och barnen de plocka och få aldrig nog.
Hör! Ekorren knattrar i högstammigek,
Så vig ifrån träd och till träd han sig kastar,
Och efter med fröjdskri den ungherre hastar
Och glömmer sin vän för att följa sin lek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
