Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Miniatyrer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans jubelrop höras allt mer fjärran från,
Allt tystnar i skogen blott talltrasten gungar
På kvisten och sjunger till ro sina ungar,
Men ensam i skogen är eländets son.
Han irrar omkring, — re’n har solen gått ner,
Men vänliga stjärnor den fånige skydda
Och lysa hans tröttade själ till en hydda:
Hans moders det är — ack, hon finns där ej mer!
Men gossen han känner så grant den igen,
Så glad uti ensliga stugan han träder,
Åt moderlig omfamning stilla sig gläder;
Men modern har gått till de ångrandes vän.
Och ensam i stugan, så tålig och still,
Är gossen nu mera och väntar om dagen,
Af irrande tanken barmhärtigt bedragen,
Att modern till barnet snart hemkomma vill.
När dagen är lyktad och kvällen blir natt,
Då kväljer en plågande oro den lilla,
Han vankar omkring, han kan ej bli stilla,
Så rastlöst den girige söker sin skatt.
Han letar i sängen och letar i vrå,
Där fordom vid rocken satt modern den arma,
Han längtar i famnen, den hyllande varma,
Han räcker förgäfves ut armarne små.
Han vidrör de kläder, som fordom hon bar,
Han tycker — han anar de äro desamma,
Han gråter och stammar ett jämrande mamma!
Men aldrig — men aldrig han röner ett svar.
Re’n hungern, den grymma, känns isa hans blod
Och rösten allt svagare klagar och kvider,
Han skönjer ej mera, — det lider, det lider
Mot slutet - - då nalkas en frälsare god.
En kvinna vid murknade stugdörren står,
Och lyssnar till klagande ljuden därinne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
