Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Miniatyrer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och rådig till mods och öm till sitt sinne,
I eländets boning beslutsam hon går.
Det var om en höst, och långt lidet det var
På kvällen — men, lyst af de nattliga blossen,
Hon ser uppå mullen den kvidande gossen,
Och honom i hyllande sköte hon tar.
Väl kall är hans kind, dock är hennes så varm,
Till lifvet hon barnet så ömt kallar åter,
Han vaknar och småler, af glädje hon gråter,
Och honom hon bär till sitt hem på sin arm.
Här vårdar hon honom så öm och så mån,
Han smeker — han tackar, fast icke med orden.
»Du arme», hon säger, »har ingen på jorden,
»Din mor vill jag bli och vill kalla dig son.»
»Väl är jag re’n gammal och fattigt mitt bo,
Men Herren mitt arbet’ väl täckes benåda;
Min spånad skall räcka att kläda oss båda
Och mjölk för oss båda nog gifver min ko.»
»Om äfven ej du kan en tack åt mig ge —
Än se’n! — skall för lön blott man hjälpa en broder!
Blif lyckligt, mitt barn, — må din bortgångna moder
Det skåda, och saligt i himmelen le!»
Nu sofver hon gossen vid psalm-sångens ljud,
Han slumrar så sött och så fri från all smärta;
Till ro går den gamla, och glad i sitt hjärta
Hon släcker sin lampa och tackar sin Gud.
Första och sista
Människosläktet
Helgade hvilor,
Vagga och graf!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
