Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den rätta eller 'Hustru min'
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är viss om att på annat vis kunna hvarken lära eller roa
världen, så vill jag här passa på tillfället och uppriktigt
bikta mina förirringar under sökandet af den Eva, som
jag en gång dyrkade i — Rosa Grön.
Ack, hvad hon var skön! Nej snarare, hvad hon var
söt, tjusande, förtrollande — ord felas mig att beteckna
henne. Hon tjusade mig redan då jag var kadett, hon
hänryckte mig allt ifrån fjärde klassen. Och aldrig fanns
väl ett farligare fruntimmer för en ung man med lifliga
känslor. Hennes koketteri var så naturligt, så förenadt
med godhet och barnsligt behag, att man omöjligt kunde
se däruti annat än den mest änglalika oskuld. Vid
krigsakademien läste jag i mina böcker blott hennes namn.
Skulle jag rita fortifikations- och fästningsplaner, stod Rosa
där midt ibland cirklar och kvadrater, och den enda linje
jag klart såg, var vägen, som förde mig till hennes hem.
Och när jag kom dit, till det blomrika Gröndal, och hennes
mor på sitt långsamma men vänliga sätt sade till mig:
»min kära baron, ni skall vara här, precis som hemma!»
då sade jag: »ja bevars, jag tackar!» Och var precis som
hemma, och kär var }ag, så att jag ingenting såg och
ingenting visste och ingenting tänkte utom: »Rosa!» Gladt var
där alltid på Gröndal, fullt af främmande och tillställningar.
Och när de unga i huset ville ha något sjöparti eller annan
lustfärd, då var det alltid jag som skulle tillställa det,
samt framföra saken för gamla friherrinnan, modern, för
hvilken alla barnen hade en betydlig och hälsosam fruktan.
Hon sade vanligen då: »min kära baron, om ni är med, så
får jag väl lof att säga ja, ty då litar jag på att ni ser efter
och aktar barnen!» — »Ja bevars!» sade jag, men kunde
gunås icke akta mig själf, och gaf ej akt på någon eller
något utom »Rosa!»
Många voro förtjusta likasom jag, men jag trodde mig
med visshet vara den ende lycklige. Och hon hade ett
sätt, när hon skulle spela på sin harpa och sjunga, som
alldeles kunde göra en galen. Hon bad då att man i en
liten grön notbok ville anteckna det stycke man bäst tyckte
om. Och var det t. ex. N:o 5, se då frågade hon nästa gång
med en liten förtjusande min: »var det icke N:o 5, som ni
tyckte om?» — »Ja, min nådigaste!» — Och då sjöng hon
N:o 5 så, att man både brann och smälte. Och när hon
talade om »hjärtats inre känslor», ja, då kunde man svära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
