Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den rätta eller 'Hustru min'
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på ait hon var ett djup af himmelsk känslighet. Och när
hon dansade, ja, då blef man så betagen, så fördjupad, så
förlorad i hennes åskådande, att man var nära att falla
framstupa.
En gång blef jag grufligt svartsjuk. En viss herr T.
(en slags språkmästare, tror jag) kom en dag ut till
Gröndal, spelte och sjöng och slamrade fransyska. Vipps
glömmer fröken Rosa mig för att prata och musicera med herr
T. och vara mot honom lika charmant, som förr för mig.
Jag var desperat, gick ut öfver åker och äng, såg icke
grindar och gärdesgårdar, klef ned i diken och bäckar, kom
hem bister som ett muskedunder! Men se, då var herr T.
borta, och fröken Rosa var åter förtjusande mot mig, och
jag var strax lika förtjust som förut och öfvertygad, att
allt fel låg hos mig och att jag var en turk, ett odjur, ja
en riktig Othello af svartsjuka.
Länge hade jag suckat och brunnit, och nu hade jag
beslutat att fria. Väl var jag ännu ganska ung, knappast
fyllda tre och tjugu år, men jag tyckte mig alldeles gammal
nog, var en väl beställd löjtnant och därtill son af en far,
som alltid talade om »hustru min» som om sitt lifs högsta
goda, och jag hade från mitt fädernehem de ljufvaste
intryck af huslig lycka. Och af allt detta kom, att jag alltid
tänkte mig lifvets högsta goda under bilden af »hustru min.»
Hemligen öfvertänkande åtskilliga former af
kärleksförklaring, reste jag en vacker dag ut till Gröndal med en
mossroskruka vid mitt hjärta, eländigt skakande på de allra
eländigaste vägar. Sköna Rosas leende skall belöna mig
för alla utståndna mödor. Jag hörde mig ständigt säga:
»jag älskar dig!» Och hörde henne beständigt svara: »jag
älskar dig!» I afseende på bosättning och hushåll hade
jag icke en gång tänkt så mycket som en af vårt lands
älsklingsskalder, hvilken vid sitt giftermål hade inköpt en
tunna mjöl, ett voffeljärn och en kaffepanna. Jag hade
blott tänkt på »en koja och ett hjärta», och omkring hyddan
skulle vara en mängd rosor, och inuti den min Rosa och
jag. Allt det andra skulle min förträffliga far sörja för.
Vid min ankomst till Gröndal drabbade jag oförtänkt
samman med tvenne herrar, lika betagna, lika förtrollade
som jag, af samma tjusarinna. Det gjorde mig ondt om
de suckande unga männen, och att de skulle dåra sig
med hoppet om en lycka, som jag visste mig allena äga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
