Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Adlerbergarne och Sjuvalovarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
saknaden allmän vid grefven och grefvinnan Sjuvalovs
afresa.
Denna senare, en fröken Komarov, med hvilken grefven var
förmäld i ett senare gifte, lefver ännu och är hofmästarinna hos
änkestorfurstinnan Vladimir. Hvad grefven beträffar, blef han
mycket snart efter sin anställning i Warschau träffad af slag och
förde därefter en sorglig tillvaro, ur stånd att röra sig men med
fullkomligt bibehållande af sin klara intelligens och sitt lifliga
ingenium. Han dog efter ett år och sörjdes allmänt såsom en
af de sista gentlemännen från en tydligen svunnen tid, då
gentlemannalater ansågos oundgängliga och för mer än allt annat.
Hans äldste son, som gift sig med en dotter till grefve
Vorontsov Dasjkov, den nuvarande ståthållaren öfver de kaukasiska
provinserna, föll offer för ett nihilistupplopp och mördades i
Moskva, där han fungerade såsom guvernör. Han var en
älskvärd ung man, som lofvade att gå i sin faders fotspår, och hans
tragiska slut väckte på sin tid stor uppståndelse.
Mycket lik sin broder till det yttre, men af helt annan
läggning, var grefve Peter Andrejevitj Sjuvalov, hvars karriär
blef ännu mera lysande. Han var en mycket öfverlägsen man,
mera statsman än grefve Paul och med större vyer, med klarare
blick för händelsernas verkliga innebörd och med
själfständigare åsikter. Därjämte hade han en i Ryssland tämligen
sällsynt egenskap, den nämligen, att han icke tvekade åtaga sig
ansvaret för sina handlingar, och att han fullkomligt satte sig
öfver allmänhetens dom. Han hade i flera år stått i spetsen för
den beryktade tredje sektionen, eller rikets hemliga polis, och
det var under hans förvaltning, som nihilistoroligheterna började.
Faktiskt hade han blifvit beskylld för att hafva framkallat dessa
genom sin ytterliga stränghet och sin utprägladt autokratiska
läggning. Jag tror dock ej, att denna beskyllning ägt något fog
för sig. Om Sjuvalov hållit absolutismens fana högt i
Ryssland, berodde detta på att han ansåg det vara enda sättet att
hindra alla de krafter, kända och okända, som Alexander II:s
reformer släppt lösa, från att bryta ut i en oförnuftig och vild
kamp mot samhället i allmänhet. I sin svåra ställning hade han
röjt en beundransvärd takt, och vid flera tillfällen hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
