Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Petersburg före kriget 1877—1878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de funno, att detta ingalunda var någon lätt uppgift, sågo de sig
om efter någonting annat, som kunde helt och hållet taga
allmänheten i anspråk och bli föremål för dess samtal.
Denna orsak, och endast den, har man att tillskrifva kriget
med Turkiet, som utbröt 1877. Det började mot monarkens vilja
och landets önskningar, helt enkelt emedan man måste skaffa en
afloppsventil för den stigande jäsningen bland allmänheten, hvilken
tröttnat på att gå och vänta på ett obestämdt något, som aldrig
tog sinnlig form, något som alla önskade, men som ingen kunde
förklara annat än genom att säga att »det skulle komma». Hvad
detta uttryck innebar var just hvad ingen visste.
Just vid denna tid (1875) utbröt resningen i Bosnien och
Herzegovina. Omedelbart börjades i Ryssland på rent religiösa
grunder en kampanj mot turkarna. I pressen framhölls, att Ryssland
hade en mission att fylla på Balkanhalfön, att det vore dess plikt
att hjälpa sultanens ortodoxa undersåtar, som förföljdes såväl
för sin tro som för sin nationalitet. Slavofilernas parti kom till
stånd, och Gud allena vet, hvilken skada detta gjort landet.
Till en början kunde det glädja sig åt hög och till och med allra
högsta protektion i Petersburg. Kejsarinnan Maria Alexandrovna,
mycket from och nästan lutande åt fanatism, satte sig
icke-officiellt i spetsen för rörelsen, med hvilken det snart blef bekant, att
hon varmt sympatiserade, och det var hennes uppvaktande
hofdam och intima väninna grefvinnan Antoinette Bludov, som
med en energi värd en bättre sak trädde fram för att låna ifrarna
för slavernas befrielse från det turkiska oket tyngden af sitt namn
och sin ställning.
Här måste jag för ett ögonblick göra en liten afvikelse för att
något mera utförligt sysselsätta mig med grefvinnan Bludov.
Denna var en mycket märklig kvinna. Många statsmän kunde
hafva afundats och få torde hafva ägt den klarhet, som präglade
hennes ofta missriktade planer med afseende på politiska händelser
och deras följder. Hon var dotter till en af styrelsens ledande
medlemmar under kejsar Nikolaus regering, grefve Dmitrij
Andrejevitj Bludov, i många år den heliga synodens prokurator och
åtnjutande monarkens fulla förtroende, hvilken ofta brukade säga:
Bludov är den ende, som alltid gör hvad jag önskar på det sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
