Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. En kort karaktärsskildring af Nikolaus II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon dålig natur, utan emedan han är ur stånd att känna några
andra sorger och smärtor än sina egna, eller förstå några behof
när han själf inga har. Han är ömtålig om sin makt, helt
enkelt emedan han är själfvisk; denna försöker han häfda på ett
brutalt sätt, såsom i det beryktade talet efter hans
tronbestigning, då han uppmanade sitt folk att icke hängifva sig åt några
dåraktiga drömmar.
Kejsaren är en ytterligt långsint natur. I stället för att följa
den princip, som skaffade Ludvig XII i Frankrike så mycken
berömmelse, nämligen att såsom konung ej komma i håg de
förnärmelser han såsom hertig af Orléans varit utsatt för, anser han som
sin plikt att, när han det kan, beifra hvarje liten brist på
uppmärksamhet, för hvilken han kunnat vara föremål vare sig som monark
eller tronföljare. Han vill gärna vara fruktad, men tyvärr
kan han icke ens ingifva respekt, än mindre någon bäfvan. Detta
inser han, och som han icke förstår att bekämpa denna brist på
aktning för hans person, så blir han alldeles utom sig i sin vrede,
och ehuru han till det yttre är en stilla, oförarglig liten man, är han
i stånd till den största hårdhet och grymhet. Han har inga
ädelmodiga impulser, intet af den ungdomens entusiasm, som manar till
goda handlingar, äfven då dessa strängt taget icke äro förenliga
med klokhetens bud. Han lefver ett mekaniskt lif, utan alla
intressen och likgiltig för allt, som icke direkt rör sig kring hans person.
Man har frågat sig, om den likgiltighet han visat i sitt lifs
allvarliga stunder varit affekterad eller verklig. När han erhöll
underrättelsen om den förfärliga olyckan vid Tsushima, som
kostade Ryssland hela dess flotta och så många dyrbara
människolif, var han sysselsatt med att spela tennis i parken vid
Tsarskoje Selo. Han läste telegrammet, som ringde så många
förhoppningar till grafven, och började åter spelet, utan att en
muskel i hans ansikte rördes. Var detta stoicism, likgiltighet eller
en nästan öfvernaturlig sinnesstyrka? Världen försökte gissa,
men var rädd att tro, att det kom sig af oförmåga att inse
katastrofens omfattning. Visst är, att ingen som han med mera
framgång tillämpat La Rochefoucaulds bekanta maxim, att »vi bära
med det största lugn de olyckor, som icke röra oss». Nikolaus II
ansåg sannolikt, att den olycka, som Tsushimadagen drabbat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
