Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Mukden och Tsushima
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lånade plagg kunde medföra för dem. För att förstå detta måste
man föreställa sig situationen i nattens mörker, då det blef omöjligt
att skilja vän från fiende och då man af fruktan att själf blifva
dödad dödade hvar och en som kom i ens väg.
Ohyggliga scener utspelades i denna kalla, frusna ödemark,
genom hvilken de ryska trupperna, utmattade, uthungrade,
modlösa och kraftlösa, måste släpa sig fram. De få, som kommo öfver
en bit bröd eller ett varmt klädesplagg, kunde vara säkra på att
detta skulle bli dem frånryckt af roflystna, halft förfrusna
varelser, hos hvilka förtviflan dödat hvarje mänsklig känsla; någon
barmhärtighet fanns ej längre, hvarenda en hade blifvit ett
vilddjur. Inga order blefvo åtlydda, och det fanns i själfva verket
ingen som kunde gifva sådana. Officerare som manskap hade blott
en enda tanke: att komma undan köldens och hungerns fasor, att, om
blott för ett ögonblick, glömma denna tryckande känsla af
hopplös ångest, under hvilken de måste trefva sig fram mot en
skyddande fristad, som de hvarken kunde se eller tro på.
Huru många dagar detta elände, denna kvalfulla yrsel räckte,
vet ingen, emedan ingen öfverlefvande kan berätta hur lång
tid det tog att uppnå en fläck, där man kunde andas en renare
och från fruktan och undergång obesmittad luft. Några funno
tak öfver hufvudet; andra, som saknade krafter att gå längre,
föllo ned på vägen och dogo där, begrafda i snön eller kväfda af
gyttjan på dessa fruktansvärda vidder, eller ock föllo de, ännu
lefvande men utan kraft att göra motstånd, offer för roffåglar. En
officer berättar att, då han sökte åter samla i hop en del af sitt folk,
han plötsligt fick höra en varelse stöna och jämra sig i dödsångest,
och arbetande sig fram i mörkret till platsen, hvarifrån jämmerropen
kommo, fann han en soldat, som gjorde svaga försök att värja
sig mot en stor gam, som börjat hacka i hans arm och slitit stora
köttstycken därur. Hvad hästarne beträffar, hade de knappt
hunnit stupa, förrän örnar och andra roffåglar störtade sig öfver dem
och på kort stund sleto bort hvarenda köttbit från benen. Dessa
fåglar voro så barbariskt djärfva och så säkra om bytet, som
väntade dem, att de icke läto sig bortdrifvas utan sväfvade oafbrutet
öfver de stackars varelsers hufvuden, som sprungo för sitt lif.
Denna ohyggliga eskort endast ökade den skräck, som redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
