Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Dynastiens trehundraårsjubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade den undergörande bilden af Kazans Heliga Jungfru, kyrkans
och Rysslands skyddspatronessa. Där stodo de tillsammans,
kejsaren stram och rak och med en blick, som oafbrutet oroligt
och förstulet sökte utforska de församlades ansikten, som om
han fruktade se någon hemlig fara lura bakom tempelpelarne;
kejsarinnan, hvitklädd med Andreasordens blå band öfver skuldran,
med sorg utbredd öfver sina klassiskt sköna drag, stod orörlig som
en bildstod, utom då hon emellanåt lutade sig ned öfver länstolen,
i hvilken man placerat hennes lille son. Ett litet stycke framför
henne stod på Nikolaus II:s högra sida hans moder, den älskliga
kejsarinnan Maria, äfven hon hvitklädd, med de sköna, milda
ögonen fyllda af tårar, den enda patetiska gestalten i den stora
församlingen förutom det barn, på hvilket så många
förhoppningar hvilade, och som genom en ironi, som blott få bland
åskådarna uppfattade, förts dit för att visa, i hvilka svaga och
bräckliga händer denna stolta Romanovska ätts framtid var anförtrodd.
Hufvudmannen för denna stod kvar på sin plats under hela
tacksägelsegudstjänsten, i hvars hållande alla biskoparna
deltogo. Äfven han knäböjde med sina undersåtar under
välsignelsen, hvarmed den afslutades, hvarefter han långsamt
lämnade katedralen. Just som han stod ute på dess tröskel, bröt
en solstråle fram och hvilade ett ögonblick på hans hufvud. Detta
påminde mig om ett annat skimmer, som vid ett annat, kanske
ännu högtidligare tillfälle än detta sväfvade öfver hans fader
Alexander III:s panna, då denne trädde ut genom
Himmelsfärdskyrkans i Moskva portar iklädd sina förfäders väldiga
diamantprydda krona, som han nyss satt på sitt hufvud. Nära trettio
år hade gått sedan den dagen; den mäktige tsaren hvilade i sin
tysta graf, och nästan alla som på denna minnesvärda dag följt
honom, hade också försvunnit från detta jordiska. Nästan allt
hade förändrats utom platserna, och de som ej vidare kände
honom sörjde och begräto honom midt under den pågående festens
pomp och ståt.
Då jag granskade hans efterträdares bleka, känslolösa drag,
undrade jag, om han skänkte någon tanke åt en annan kulen
marsmorgon, då han, ännu gosse, jämte sina syskon suttit
och väntat på sina föräldrars återkomst från Vinterpalatset, dit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
