Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Dynastiens trehundraårsjubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de blifvit kallade att se en monark dö, hvars krona de skulle
ärfva. Jag undrade, om han kom i håg de första ord den nye
suveränen yttrade, när han tog emot brödet och saltet, hvarmed
hans tjänare hälsade honom, då han första gången beträdde sitt
Anitjkovska palats såsom alla ryssars tsar: »Jag vill försöka vara
en fader för mitt folk.» Då dessa ord återkommo i minnet hos de
få bland denna talrika skara, som hört dem, erbjödo de en sorglig
kontrast till de »nådebevis», med hvilka man sett Nikolaus II
finna lämpligt fira trehundraårsminnet af sin ätts uppstigande
på Rurikarnes tron!
Då jag såg det lysande tåget draga förbi, tänkte jag äfven på
den där andra, nu länge sedan förflutna majmorgonen, som varit
vittne till Alexander III:s kröning; på det lugn och den lycka
hans korta regering skänkt det vidsträckta välde, hvars öden han
så klokt ledde. Hvart hade detta lugn tagit vägen, som han så
ärligt sträfvade göra varaktigt inom sina riken? De aderton år,
som gått efter hans död, hade endast medfört olyckor, kif och strid
och bekymmer för den nation han så högt älskat.
Hvilka än Romanovarnes fel varit, hvilka misstag de än kunna
ha begått, hvilka grymheter de än kunna ställas till ansvar för,
så kan dock ingen förneka, att de varit kraftiga män. Djärfva och
våghalsiga ibland, men alltid uppriktiga i sin öfvertygelse och sin
kärlek till sitt folk, aldrig likgiltiga för dess öde och välfärd.
Den nuvarande tsaren är den förste representanten för deras släkt,
hos hvilken svaghet och obeslutsamhet finnas förenade; den
förste, hvars existens faktiskt saknar all betydelse i hans många
undersåtars ögon och som de betrakta hvarken med vördnad,
fruktan eller hat.
Denna likgiltighet med afseende på hans persons betydelse har
aldrig starkare framträdt än denna regniga morgon den 6 mars,
då han lämnade Kazankatedralen för att återvända till
Vinterpalatset, sedan han hemburit den Allsmäktige sitt tack för det
skydd såväl hans förfäder som han själf fått röna. Den högtid,
som denna dag firades, var i ingen mån någon folklig sådan
eller gjorde något djupare intryck. Nationen kände sig endast
intresserad, eller måhända äfven till viss grad road, af den
brokiga flaggskrud, hvari staden lyste under dagen, och den massa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
