Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv efter 1910 - Ernst Wigforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
skattepolitik har skattesänkning ingått som ett nödvändigt
och förutsett led. ”Först lån för att hålla uppe köpkraften
vid en tidpunkt, då den enskilda företagsamheten låg nere,
därefter balansering av budgeten och slutligen så snabbt som
möjligt återbetalning.” Men man har tyckt, att det gått
fasligt långsamt med ’/återbetalningen ” till skattdragarna,
medan reformbehovet tillgodosetts över hövan. Det behöver dock
inte ha varit Wigforss fel. En finansminister får ofta skulden
för allt, som trycker, även om han gjort sitt bästa för att
lätta. De, som varit med, då statsverkspropositionerna gjorts
upp, påstå, att han gått fram som en mordängel över
anslagsposterna. Det hör ju till hans ämbete, men förtjänar att
noteras, då det svär mot den gängse föreställningen om hans
slösaktighet.
I det hela svarar den vanliga uppfattningen om honom
dåligt mot verkligheten. Hans blida och sympatiska väsen har
ingivit folk den föreställningen, att han inte skulle kunna
säga nej. Det var annat, tyckte man, med Thorsson, som
röt och dundrade, så att det ekade i väggarna. Wigforss
ryter inte. Hur starkt han än reagerar, höjer han inte rösten,
talar bara ännu litet fortare än annars, griper inte heller
till några hårda ord, utan nöjer sig med att visa, hur det
förhåller sig. En noblare fäktare finns inte. Det skulle aldrig
falla honom in att beskylla en motståndare för ond vilja
eller dåliga förståndsgåvor eller något annat mindervärdigt,
som man eljes är så kvick med. Denna naturliga
förnämhet berövar honom emellertid: den uppskattning, som ägnas
den robusta kraften, och uppfattas, i förening med den
idealitet, som genomlyser hans person och gärning, av många som
svaghet. De, som haft tillfälle att iakttaga honom på nära
håll, äro överens om, att detta är ett grovt misstag. Han inte
bara vet, vad han vill, utan förstår också att hävda det mot
kolleger och partivänner likaväl som mot andra, Hans
läggning är visserligen ideell och spekulativ, men också skarpt
kritisk och verklighetsbunden, och modet att säga ifrån fattas
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
