Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Ur svenskt samhällsliv efter 1910 - Ernst Wigforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
honom inte, eho eller evad det än gäller, fast han gör det på
det sätt, som bäst passar honom.
Hans kritiska läggning framträder även i hans hållning till
de socialistiska lärorna, som jävar en annan missuppfattning
om honom, att vara dogmatisk och fanatisk teoretiker.
Socialismen är för honom en arbetshypotes och ingenting annat,
liksom liberalismen också varit, ett sätt att förverkliga den
jämlikhet, som varit demokratins gemensamma strävan.
Liberalismen var de efter feodalväldets sammanbrott härskande
borgerliga klassernas naturliga lösen, socialismen är den
uppåtstigande arbetarklassens. Han påstår icke, att den är de
vises sten och ser icke i det socialistiska samhället något
garanterat himmelrike på jorden. Han är fullt på det klara
med, att svårigheterna äro stora och framgången oviss, samt
skulle för ingen del vilja tillråda en brådstörtad förändring.
Man får treva sig fram ett steg i sänder och förvissa sig
om, att man har fast mark under fötterna, innan man går
vidare. Det är inte fråga om att kasta seklers erfarenheter
och vad genom dem vunnits över bord för att på vinst och
förlust bygga upp något nytt, varom man intet känner, utan
det gäller nu som hittills att ta vara på de erfarenheter, som
gjorts eller kunna göras, och arbeta sig fram till något bättre
utan att prisgiva det goda man har. Inga äventyr, ingen blind
tro på framgången, utan ett försiktigt och klarsynt bruk av
de möjligheter, som finnas, att skapa en bättre tillvaro.
Man kan hysa sina tvivel om huruvida en socialistisk
förkunnelse av denna modesta läggning skulle ha kunnat skapa
en socialistisk rörelse av den omfattning, som behövdes för
att få hypotesen prövad, och om den nuvarande socialistiska
rörelsen, därest den icke hindras av något annat än sin egen
självbesinning, skall kunna hållas inom de gränser, som
försiktigheten bjuder, vid prövningen av en arbetshypotes med
oviss hållbarhet. Men det rubbar ingenting i resonemangets
giltighet för Wigforss” eget handlande och som bidrag till
karakteristiken av hans egen person och politik. Det
utmärkande för dem är inte, som man gärna föreställer sig, någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
