Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 31. 6 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men titta!
Två ulliga får.
Två ulliga får
i björkhagen går.
De gnager, tills tuvan
har mist gröna luvan.
Då tigger de smått
att få något gott.
När husmor fått baka,
de brukar få smaka.
— Hur skulle det vara om du
kallade honom Ulrik, sade han. Se, så
rik han är på ull!
Och så drog far sin hand genom
djurets tjocka päls.
Ulrik, ull-rik! Javisst, saken var
klar, och lammet fick ett namn, som
både det själv och Valter var belåtna
med.
Ulrik följde troget sin lilla
husbonde, och nog såg det både näpet och
lustigt ut, då pojken kom springande
med lammet tätt i hälarna.
Men kom någon främmande och
ville klappa Ulrik, kröp han tätt intill
sin vän och beskyddare och bräkte
ängsligt.
En dag följde Valter med far ut i
skogen, där man höll på med en del
röjningsarbeten. Ulrik gick naturligtvis
sin vana trogen, efter i sin lille
husbondes spår.
Hur det nu var — medan han
sprang där och nafsade av det saftiga,
färska gräset, kom han på något vis
bort från Valter och det övriga folket.
Ingen märkte någonting på en
stund. Karlarna gick där i sitt arbete,
och Valter hjälpte också till så gott
han kunde. Han brukade aldrig
behöva ha så särskilt stort bekymmer
för Ulrik, som alltid höll sig så tätt
intill honom som möjligt.
Valter började nu bli ängslig. Han
lockade och ropade sin skyddslings
namn, alltmedan han sprang hit och
dit och letade. Men förgäves. Far och
de andra hjälpte också till, dock utan
resultat. Besynnerligt! Hur hade lilla
Ulrik kunnat försvinna så spårlöst?
Då, plötsligt, fick man höra ett svagt
bräkande, och alla skyndade iväg åt
det håll varifrån ljudet kom.
Valter sprang först.
— Ulrik, Ulrik, ropade han, och då
lammet hörde sitt namn blev det ändå
ivrigare.
— Bä-ä, bä-ä, skrek det oavbrutet,
och det lät nästan som ett barns
hjälplösa gråt.
Det fanns en ganska djup grusgrop
i skogen, och då männen och Valter
kom dit och lutade sig över kanten,
fick de se det lilla lammet där på en
avsats. Det hade trasslat in sig i ett
snår och därigenom hindrats från att
ramla ända ner till botten, då det
säkert kunde ha gått mycket illa.
Far klättrade ner och lösgjorde
försiktigt den lille rymmaren, varefter
han lyfte upp honom till Valter, som
överlycklig sträckte ut armarna och
tog emot sin skatt.
Det lilla ängsliga lammet lutade sig
så förtroendefullt emot sin
beskyddare, och det såg ut, som om han
aldrig mer skulle vilja lämna sin
plats.
De övriga männen återgick nu till
sitt arbete, men far, på vilken den här
händelsen gjort ett mycket djupt
intryck, satte sig ned bredvid sin gosse.
Så började han tala med honom om
den himmelske Herden, huru han
söker sina små lamm, då de gått vilse,
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
