Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En annan värld - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stark och söt djup sveda.
Det har funnits andra sådana minnen också som
måste ha varit dröm fast de var som riktiga minnen. Det
vet jag. Jag kan se dem komma fram. Men de har varit
farligare än en tiokronorssedel som aldrig funnits under
lådpapperet. Om de varit riktiga hade livet blivit
annorlunda och därför låter jag bli dem. Jag petar inte på
dem. Men nu var det inte alls så. Ja, det var tvärtom.
Nu visste jag ingenting alls om det drömda. Det har
inte lämnat något minne. Det är bara en kyla i ryggen
som finns kvar. Som om det fortfarande blåser långt
bortifrån ur väggen bakom mig när jag sitter upp där
det ju inte finns någon hög öppen dörr och jag inte finns
i någon sal och det inte är berg.
Det är fel att säga att jag är mörkrädd. Mörkrädd är
jag inte. Det var många år sedan nu. Kanske var jag det
när jag var liten. Men det finns ett mörker som blir till
ett kallt obehag mellan skulderbladen och i nacken. Det
kan man inte tala om. Men om jag nu klev ur sängen
och gick mot dörren och öppnade den och gick genom
korridoren då skulle jag hela tiden ha det mörkret som
en stor och kall ryggsäck. Jag skulle känna
golvparketten och golvmattan under fotsulorna och känna hur jag
gick på den mässingslist som höll ner mattan och jag
skulle känna när jag närmade mig dörren därnere och
det skulle aldrig vara någon fara att jag snubblade eller
gick mot väggen ty jag kunde gå i mörker. Jag kände
alltid väggen i tid. I mörker ser man inte. I mörker
känner man. Det som kan bli farligt i mörker det är små
låga hinder och spetsiga föremål. Sådant kan jag inte
känna. Då får jag lita till minnet och inom mig veta var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
