Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan sofforna och han hade sagt oss att han nu ordnat det
så att han och hon och hela familjen skulle resa till
Sverige om några dagar.
— Sätt igång och packa, sade han.
— Varför skall vi till Sverige? sade jag.
— Det kan jag inte säga, sade han. Det får du veta så
småningom.
Han hade väl fått något erbjudande antog jag. Och
för mig fick de gärna resa. Fast jag skulle stanna här.
Jag skulle fortsätta min skola, det hade man sagt när jag
skulle få mina first papers. Det räckte. Jag behövde ju
egentligen inte vare sig ett eget rum för
modelljärnvägen eller en järnväg eller ens ett eget rum över huvud
taget eller någonting sådant de här skolåren som var
kvar bara jag kunde få stanna här hemma i Amerika.
— Jag kan stanna, sade jag. Ni behöver inte vara
oroliga för mig.
— Prata inte strunt, sade Gunnar. Nu skall du bara
göra som jag säger.
Jag tänkte först protestera. Jag hade redan öppnat
munnen. Sedan förstod jag. Då brydde jag mig inte om
att säga något just då. Det var ingen idé.
— Käfta inte! skulle han bara svara.
Om jag sade emot med en gång skulle han och Alva
bara låsa sig. Det gällde nu att vara klok; tiga och se till
att de inte kom att säga sådant de sedan ansåg att de
måste hålla fast vid. Så brukade det vara men den här
gången var det viktigare än någonsin. Nu gällde det
själva livet, hade jag tänkt när Gunnar såg på mig och
väntade att jag skulle säga något mer så han kunde bli
arg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
