Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mitt på natten skulle allt bli helt svart på gator och torg
när kraftverken sprängdes. Och runtom i husen skulle
folk skita i badkaren om vintern för att vattenverket
stannat och det var stopp i alla avlopp och inte fanns
några avträden och allt frös i alla fall fast det började
lukta sedan när våren kom. Så hade de ju gjort i Petsamo.
Och liken var knappt begravna. Och det här var ju en
liten stad egentligen. En small town in the old world.
Den var ju inte en riktig stad, inte som Chicago eller New
York eller ens The Twin Cities St.Paul och Minneapolis
så man kunde spränga bort den rätt fort om man ville bli
av med den. På redden låg de stora slagskeppen, de
fruktade intet, och deras kanoner sköt in mot staden här
och hus efter hus rasade samman och folk rullade runt
på gatorna och dog och de svarta likvagnarna vaggade
fram med slamrande järnhjul över gatstenen och så
kom bombplanen i våg efter våg tillbaka och tillslut
fanns inget som kunde visa vandraren som passerade
där förbi om hundra år var en gång de svears
Stockholm legat.
Men jag lät ingen förstå att jag tänkte på detta och
det var mig också helt ofarligt att tänka det fast de fanns
i rummet allihop och tittade på mig rätt som det var ty
ingen kunde någonsin peta fram vad jag tänkte inne i
mig själv hur de än försökte. Jag bara satt tyst och
leende och lät ögonen vara helt blanka bakom
glasögonen med guldbågar som det kallades fast det bara var
gul metall och det var på hotell Stockholm högt över
Norrmalmstorg nu på måndagseftermiddagen den 27
maj år 1940 och Alva och Gunnar mötte pressen med
barnen bredvid sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
