Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog inte ha honom i Sverige. Och nu talade Gunnar om
att resa tillbaka till Amerika. Hur hängde det hela ihop?
Men journalisterna kanske inte fick fråga sådant för
sina chefer. Det här var ju inte som hos oss i Amerika
där reportrarna frågade och frågade och inte bara
nickade och antecknade.
Alva satt fortfarande leende i halvprofil bredvid
Sissela som stod klarögt blickande. Skenhelig! Men det var
sådan jag skulle varit om de fått som de velat. De hade
velat ha en son som var av deras slag och så fick de mig i
stället. Det var nog därför Alva gråtit så mycket efter
missfallet i juni förra året. Det hon inte trodde jag visste
om. Då höll hon på att förblöda innan hon kom till
sjukhuset. Det var hennes tredje missfall och också
denna gång var det en pojke.
— Det är som en förbannelse, hade hon sagt till
Gunnar när hon kommit hem från sjukhuset. Det är som det
vilar en förbannelse över oss. Det är som om vi inte kan
få en riktig son. Bara flickor.
— Och Jan förstås, lade hon till.
— Jan, ja, sade Gunnar.
Sedan var de tysta. Efter en stund grät hon igen. De
trodde inte jag var hemma. Men visst var jag hemma,
jag hörde dem. Och jag visste vad de menade. Sissela
kunde inte föra namnet vidare, hon var ju flicka. Den
son de skulle haft nu var som de andra missfallen. Han
skulle heta Thomas eller Peter och vara musikalisk som
Gunnar. Nu var det för sent.
— Jag tror inte jag orkar en gång till, sade Alva.
Att jag hörde dem tala om det förra året betydde
ingenting. Jag hade ju vetat hur det var så länge jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
