Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men här i detta landet fick ingen säga något mot
nazisterna. Man hade satt upp stora skyltar om
TYSTNAD och SAMHÄLLSANSVAR och OROSTIDER.
När Hitler sände sina tyskar hit skulle regeringen stå på
led och bocka. Precis som i Danmark. Men det fick man
heller inte säga.
Himlen var fortfarande helt klarblå fast morgonen
höll på att bli förmiddag. Också molnet var borta. Det
hade nästan omärkligt sakta dragit bort ovan staden
inåt landet under det jag höll på att berätta. Då kom jag
ihåg det. Ett ögonblick var det nästan svårt att andas.
I natt hade jag drömt så att jag vaknat när det ännu
bara var allra första morgon och alla sov och parken
utanför Elsas och Göstas hade varit helt stilla och jag
hade gått upp och stått länge i burspråket och sett ut
genom fönstret och bara tittat fast drömmen suttit kvar
hela tiden. Det var en dröm jag inte visste om jag ville
tänka på fast den var sådan att jag kom ihåg den. Inte
allt som hänt i drömmen förstås men själva slutet. De
hade gått ner för trappan och vi hade sett dem gå och
jag vet inte riktigt vilka de var men trappan hade
nednötta marmorsteg och vi såg dem uppifrån bakifrån och
en av dem, den manliga till höger hade svart paletå. Vi
som såg på var jag och en flicka. Flickan var lite som
Eloise, min syssling i Willmar eller som Barbara i
skolan, hon med pannlugg som jag berättat mycket om för
Karna. Vi stod vid fönstret sedan och jag tror det var
mitt rum på Kungsholmstrand för länge sedan eller
också i New York. Natt var det och stjärnor och jag
kände mig nästan gråtfärdig och flickan var Stella och
pekade. Sedan såg jag att hon hade rivsår snett upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
