Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bilen ner till kajen och sedan var jag med bland alla de
andra som sade farväl till henne och Ingrid uppe på
turistdäck ombord på s/s Stavanger. Det var fullt med
folk från International House och många av Karnas
vänner och Gunnars sekreterare Miss Dornbrush. Alva
var också där för att ta adjö och önska lycklig resa. Så
blåste avgångssignalen och alla besökare måste lämna
båten. Jag stod kvar på kajen i New York och såg hur
Karna viftade med näsduken när s/s Stavanger lade ut.
Jag varken grät eller skrattade då. Jag visste att hon
reste för alltid men när jag kände efter kändes
ingenting. Jag var varken ledsen eller glad. Jag var ingenting
och jag såg näsduken vifta ganska länge innan det bara
blev till en båt långt borta och jag vände in mot staden
igen. Den kvällen låg jag i mitt rum och lyssnade på
"The Lone Ranger" och sedan läste jag lite i "Penrod
Jashber" som var en sådan bok man kunde läsa i många
gånger, då och då, här och där och jag tänkte på att det
var konstigt att man inte känner mer när människor
försvinner för hela livet. Som om de dog. Och nu var
hon helt borta. För alltid och det var jag som gjort det.
Jag skulle inte försökt tänka fram henne igen. Inte nu
längre. Det gick fel. Karna hade tömts ut, hon hade
blivit bara tomma ord som Mr. Flourens.
— Ingenting, sade jag. Jag tänker inte på någonting
speciellt.
Det kom långt bortifrån och slog igen över mig. Som
stora mörka vingar. Som stora klor utspärrade mot mig.
Kom långt bortifrån och slog igen över mig mitt inför
Bråviken. Runt mig var nu som en gallerbur av stål.
Och det fanns inga riktiga färger längre. Allt var helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
