Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. En återblick och överblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en återblick. och överblick
151
just en sådan verklighetsuppfostran som den, till vilken
Montaigne uppdrager konturerna.
Det var en kvinna — m: me d’Epinay — vilken
blev den omedelbara anledningen till Rousseaus bok
om uppfostran. * I hennes Minnen äro även några
av hans energiska ord bevarade, t. ex. det »att man
låter barnen förnöta sin tid med att inhämta ting,
vilka de icke begärt att få veta och dem de därför
snarast möjligt lyckas glömma!»
Rousseaus Emile blev individualitetens protest
och program. Den brinner av Rousseaus härliga,
fruktbara hat till skenet, formen, frasen, det låtsade, det
gjorda, det konstlade. Det äkta, personliga,
själv-erövrade, självprövade är vad han kallar uppfostran,
d. v. s. för mannen. Att han ser helt annorlunda på
kvinnans uppfostran är den stora bristen i hans system,
medan hans — och hans samtids — syn på barnet
såsom av naturen felfritt är den stora bristen i hans
psykologi.
Annars finnes i detta »naturevangelium» allt, som
behoves både för barnets och uppfostrarens frälsning
— genom tron på barnets naturliga utveckling enligt
dess av naturen givna anlag. Men endast ifall det
ses i stort — som Rousseau själv ville att det skulle
ses — är hans system hållbart. Ty han har velat
framställa det förverkligade idealet av en
uppfostrare. Och för detta ändamål har han även
idealiserat förhållandena.
Att alltför avsiktligt ordna dessa och att alltför
mycket vilja uppfostra genom yttervärlden, men för
litet genom fantasien och känslan, detta är Rosseaus
— och efter honom Spencers — väsentliga fel. Att vilja
först uppfostra de realistiskt-praktiska förmögenheterna,
sedan känslan och fantasien, såsom båda anbefalla,
detta visar att ingendera sett nog djupt in i barnets
själsliv. Än farligare för detta vore en sådan egoistisk
isolering från det verkliga livet och dess uppgifter
* Rousseau utgav Emile 1762 efter att, som han själv
sagt, ha tänkt på den i tjugu år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
