Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Syskonen Stapleton på Merripit House
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte säga er av vilken betydelse det är för godset och
grannskapet. Sir Henry hyser väl antagligen inga
vidskepliga farhågor eller hur?
— Jag anser föga sannolikt, att han gör det.
— Ni känner naturligtvis till sägnen om den där
hunden, som påstås spöka i familjen?
— Jag har hört den berättas.
— Det är alldeles förvånande vad bönderna här
i trakten äro lättrogna. Jag vet inte hur många, som
ej skulle vara färdiga att svära på, att de ha sett det
där djuret ute på heden. Han sade detta med ett
leende, men jag tyckte mig läsa i hans ögon, att han
själv tog saken ganska allvarsamt. Historien hade gjort
ett djupt intryck på sir Charles, och jag tar för
avgjort, att det var den, som föranledde hans sorgliga
slut.
— På vad sätt då?
— Hans nerver voro så upparbetade, att jag tror,
att åsynen av vilken hund som helst hade kunnat ha ett
olycksbringande inflytande på hans sjuka hjärta. Jag
föreställer mig, att han verkligen såg något underligt
djur den där sista aftonen i idegransalléen. Jag var
alltid rädd att någon olycka skulle inträffa, ty jag höll
mycket av den gamle mannen, och jag visste att hans
hjärtverksamhet var svag.
— Hur kunde ni veta det?
— Det hade jag hört av min vän doktor Mortimer.
— Ni tror således, att sir Charles förföljdes av en
hund och att hans död framkallats av rädsla för denne?
— Har ni någon bättre förklaring att framkasta?
— Jag har ännu inte bildat mig någon övertygelse.
— Har inte heller herr Sherlock Holmes gjort det?
Jag blev nästan andlös av förvåning, men en blick
på min följeslagares lugna ansikte och orörliga ögon
övertygade mig om, att han icke haft för avsikt att
slå mig med häpnad.
— Det tjänar ingenting till att låtsa som om man
ej kände er, doktor Watson, sade han. Era
anteckningar rörande er vän privatdetektivens äventyr ha även
nått fram till våra bygder, och ni kunde icke
upphöja honom utan att själv bli känd. När Mortimer
sade mig ert namn, kunde han inte förneka er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
