Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
absoluta urrealiteten skulle de ha visat sig såsom niodificationer af
dess sätt att existera. Derigenom skulle han hafva fattat ideen af
det absoluta i sin fullkomlighet. Men dä han ej kunde göra
tydligt för sig begreppet af absolut sjelfposition, så kunde han ej heller
höja sig till denna ståndpunkt, således icke heller inse, huru
monaderna voro niodificationer af den absoluta urrealiteten. Då han icke
dess mindre var tvungen att tänka sig sammanfattningen af alla
monader såsom ett absolut helt, ett universum, och då han
tänkte sig universum såsom totaliteten af all realitet, hvilket
följaktligen hade sin grund i urrealiteten, sä måste han nödvändigt
sätta denna urrcalitet i ett differensförhällande till universum. Han
måste nödvändigt göra skiljnad emellan urrealiteten och de
särskilda realiteterna, som genom dessa uppkommo. Derföre
öfver-gick hans idealism till intellectualism, och närmade sig till
tide-hvarfvets dogmatism.
Detta absoluta väsende, som var grunden till allt, tänkte sig
Leibniz såsom ett absolut nödvändigt väsende. Han fattade det
således i samma mening, som Spinoza. Det är klart, att han då ej
kunde tänka sig denna substans annorlunda än såsom en monad,
såsom en högsta monad, en absolut intelligens, en oändlig ande,
och dermed undvek han Spinozas atheism.
Denna absoluta intelligens var Gud, hvarom begreppet blifvit
gifvet genom christendomen. Härigenom bragte Leibniz sin lära i
öfverensstämmelse med christendomen. Gud är grunden till all
realitet, till monaderna. Då han ej kunde rigtigt tänka sig
förhällandet emellan det relativa och absoluta, så kunde han ej på annat
sätt förklara monadernas förhållande till den högsta monaden, än
att de voro ändliga realiteter, frambragta af den absoluta. Han
måste taga sin tillflykt till det dogmatiska begreppet om en
skapelse. Genom denna stora, men dock oundvikliga conseqvens, som
böljades med hans bemödande att förena idealismen med
dogmatismen, förlorade hans lära sin högre betydelse. Leibniz’s philosophi
var väl derföre mindre conseqvent, än Spinozas, men i sina
grund-ideer lika djupsinnig och speculativ.
Sammanhanget emellan urrealiteten och monaderna måste i
följd häraf vara uppkommet genom en production, hvarigenom han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
