Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
således satte sin åsigt i förening med den i den positiva religionsläran
införda dogmatiska metaphysiken. Han fattade medvetandet såsom
en fortgående division af Gud, såsom en fulguration ur urrealiteten,
och dolde genom denna bild för sig, att han satte Gud i ett causalt
förhållande till universum, hvilket var stridande mot det absoluta
väsendets egenskaper. Sjelfva begreppet om en sådan causalitet
innebar en arbiträr production af de ändliga monaderna, och lemnar
oförklarad deras öfvergång från icke-existens till existens. Leibniz
tänkte sig icke denna causala production såsom nödvändig yttring
af absolut verksamhet, utan såsom en arbiträr handling, hvilken är
följd af ett beslut. Detta leder till ett anthropopatiskt
föreställningssätt om verldens production af det guddomliga väsendet.
Af detta begrepp leddes Leibniz till sitt bevis för Guds
existens. Dervid utgick han från begreppet om universi tillfalliga
existens, som då enligt principium rationis sufficients måste hafva sin
grund i något utom sig. Detta kan då ej vara annat än ett
absolut nödvändigt väsen, Gud. Leibniz införde detta så kallade
cosmologiska bevis i stället för det af Cartesius brukade
ontolo-giska. Begge äro lika falska; det förra, emedan det grundar sig
på ett dogmatiskt begrepp om universum och förklarar tingens
uppkomst från det oändliga genom causalitetsbegreppets användande.
Det sednare gör detsamma i den form, hvari det af Cartesius
fram-stäldes.
Då urrealiteten var intelligens och ett absolut fullkomligt v^sen,
och då universi tillfalliga existens hade sin ,grund i denna
intelligens’ fria handling, så fordrades, att Gud, genom ett val mellan alla
möjliga verldar, frambragte den aldra bästa. Detta förutsätter
möjligheten af flera verldar; ty om ej mer än en vore möjlig, så skulle
den vara absolut nödvändig. Emellan dessa verldar måste nu Gud
välja en till existens. Detta var en följd af det anthropopatiska
föreställningssättet om verldens skapelse. Grunden för detta val låg i
föreställningen om den bästa möjliga verlden. Ty Gud, såsom det
fullkomligaste väsendet, kunde ej välja annat än det bästa.
Följaktligen är den existerande verlden den bästa tänkbara och är en
realisation af de i det guddomliga förnuftet liggande ideer om en sådan
verld. Häri närmade sig således Leibniz till Plato.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
