Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såväl menniskoande n i sin helhet, som alla hans särskilda
bestämningar, allenast med undantag af det rena sjelfmedvetandet,
äro enheter af motsats och konstitueras af tvenne relativt motsatta
elementer, af hvilka det ena är mera generelt och obestämdt, det
andra mera specielt och bestämdt. Det förra af dessa elementer
genomtränges likasom lättare af den ändliga anden, än det senare,
om nämligen båda på en gång och i samma tidsmoment förnimmas,
och följaktligen måste äfven det förra för honom mera framställa
den sanna och absoluta verkligheten. Det kan derföre sägas utgöra
det högre momentet i allting, hvilket i hvarje helt visar sig
för-enadt med det andra elementet eller den lägre sidan hos föremålet.
Derigenom erhåller naturligtvis det förrå öfvervägande de
predika-ter, som tillkomma det absoluta väsendet, det senare öfvervägande
dertill motsatta. Det förra momentet är mera lefvande,
sjelfstän-digt, oföränderligt, andligt, närvarande, ett, aktivt, kausalt,
substan-tielt, sannt, godt, skönt o. s. v.1); det senare åter mera motsatsen
till allt detta. Men som man lätt finner, äro dessa elementer icke
i samma grad och form närvarande i den relativa verldens alla
delar, utan så att det ena är förherskande i en del, det andra i en
annan.
Om vi nu tillämpa det sagda särskildt på menniskoanden, så
inse vi, att han i hvarje ögonblick af sitt lif måste förnimma vissa
momenter fullkomligare, andra mera ofullkomligt, och att han
följaktligen måste hafva somliga hos sig såsom mera inre, centrala och
närvarande, medan andra deremot äro mera yttre, periferiska och
aflägsna. Häraf följer, att han i hvarje moment af sitt lif har både
ett centrum och en periferi, eller ett medium och gränspunkter,
och detta så, att de bestämningar, som på en gång äro närvarande
i medvetandet, i afseende på rummet antingen äro mera inre eller
mera yttre, och att de, som följa på hvarandra i medvetandet, med
hänseende till tiden antingen äro mera närvarande eller mera
frånvarande d. v. s. förflutna eller tillkommande. Och detta är äfven
orsaken, hvarföre menniskan sjelf alltid utgör centrum för sin verld,
och hvarföre hon aldrig inom denna påträffar någonting, som i
dignitet öfvergår lifvet och sjelfmedvetandet, då ju detta är det
fullkomligaste, hon der förnimmer.
Men icke blott i hvarje moment, utan äfven i hela sitt tidslif,
om man betraktar detta såsom ett enda helt, eger menniskoanden
ett medium och gränser eller början, midt och slut, enär han äfven
såsom ett helt konstitueras af samma elementer. Och om man
i) S. 281 o. f.
Boströms skrifter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
