Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För de orientaliske religionslärame var gudomligheten
omedelbart statens grund och ändamål. För de grekiska philosopherae
var deremot menniskan detsamma omedelbart och gudomligheten
eller naturen medelbart. Sophtsteme (sceptiskt och empiriskt): de
svagare behöfva skydd mot de starkare och bilda for detta
ändamål staten, hvarföre ock rätten är hvad de (genom föreningen)
starkare till sin egen fördel ålägga de svagare. Plato (rationalistiskt):
det gudomliga förnuftet är grunden till statens idee, hvilken
menniskan måste förverkliga för sig för att kunna förverkliga för sig
sin egen idee, d. ä. utveckla sig till sin ursprungliga förnuftighet
— till sedlighet (fcixaiooovrj), till timlig och evig lycksalighet;
staten har således sedligheten till sitt ändamål, och han är sjelf denna
framstäld i en större omfattning. Aristoteles (intellectualistiskt em
piriskt): menniskan, af naturen danad för staten (cpooet Ctoov zolm
xov), bildar denna för att få alla sina behof der uppfylda (aotépxea
xpoQ eo&at|ioviav) och äfven för att de sämre må genom de bättre
uppfostras till nytta för sig sjelfva och andra.
§ 16.
Hos romame utvecklade sig den positiva rätten (jus civile
romanum) såsom åtskiljd från sedligheten (honestum); men den
rationela rätten framträdde blott ofullkomligt i deras från Stoikerne
hemtade jus naturs 1. jus naturae et gentium. Genom christna
kyrkans utbildning i den romerska kejsarstaten skiljde sig ock den
positiva religionen och religionsläran (såsom lex divina) mer och
mer från den positiva rätten och rättsläran (såsom lex humana),
hvilket förhållande fortfor under medeltiden och medverkade, jemte
rättsstatens successiva utbildning, till den rationela rättslärans slut
liga framträdande såsom sjelfständig vetenskap.
§ «7.
Den nyare tidens philosophiska rättslärare ända till Schelling
och Hegel sökte i allmänhet statens grund i en medskapad drift
eller ett naturligt behof hos de mensklige individerne, men tillika
i dessas deraf bestämda fria (empiriska) vilja, d. v. s. i deras deraf
föranledda frivilliga öfverenskommelse eller fördrag. Så Groiius,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
