Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
viss grad och följaktligen alltid behäftade — mer eller mindre — med
deras motsatser. Deraf den allmänna polaritet, för att begagna ett
nyare uttryck, eller den enhet i motsatser, som är den allmänna
characteren hos allt inom vår verld, och som derföre der visar sig ej
blott i det hela, utan äfven i hvarje dess del och dels del i
oändlighet. I allmänhet finnes der det oändliga såsom potentielt och det
ändliga såsom actuelt, hvarföre man också der alltid kan gå vidare,
utan att någonsin finna en gräns (den relativa, empiriska oändligheten).
33. Hit hör ock förklaringen af rummet och materien äfvensom
af tiden och rörelsen, hvilken senare, sedd i sin helhet, icke är
något annat än utveckling. Allt detta måste vi här förbigå. Så mycket
ser man, att hvad vi kalla naturen, enligt B:s verldsåsigt, icke har
någon egen tillvaro och sjelfständighet jemte och oberoende af
menniskan. Någonting sjelfständigt och substantielt finnes der visser
ligen; men detta är icke något naturligt och sinnligt, utan något
förnuftigt och osinnligt. Äfven förstås, att några ideer för växter
och djur ej finnas hos Gud, då dessa såsom sådana ej äro annat
än phamomener i och för oss af förnuftiga väsenden. Vi skulle ock
annars ej rätteligen kunna begagna dem såsom blotta medel för
våra ändamål.
34. Till de ändliga väsendena har Gud det allmänna förhållande,
att han utgör deras grund — omedelbart till det rent andliga och
ideela hos dem, men medelbart — genom detta — äfven till det mer
eller mindre materiela och reela. I och för sig sjelf står han
visserligen icke i något slags förhällande och är ej eller på något sätt
verksam; men detta hindrar icke, att han kan vara det i och för
de ändliga väsendena, och att han i och för dem äfven kan tänkas
stå i förhållande till dem.
35. Tänkes nu Gud såsom grund till de ändliga
förnuftsväsen-denas tillvaro eller till deras uppkomst och best and i tiden för sig
sjelfva, och gör man dervid icke något afseende på hans
personlighet, så kallas han A) deras urväsende, d. v. s. a) deras orsak,
(ursak) och b) deras ursubstans (urbestånd). Men tänkes han i samma
förhållande tillika såsom person, så är han B) urintelligens eller
urpersonlighet (upphofsman) och kallas då a) deras skapare och b) deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
