Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yttringar af andens innersta substans och princip — eller lifvet
i högsta bemärkelse såsom absolut sjelfmedvetande och
sjelf-verksamhet De måste följaktligen öfverensstämma med
hvarandra deruti, att deras innehåll utgör modi af denna princip,
eller tankar; och skillnaden, om den är någon, kan endast bero
af dessa tankars egen olikhet, nemligen huruvida de höra till
den eviga eller den timliga verlden — huruvida de äro
för-nufts-idéer eller förstånds-begrepp. För att blott väcka den
tanken, att detta är möjligt, skole vi försöka följande resonne-
I och för sig sjelf eller omedelbart för Gud gifves blott
en enda verld, och denna är evig och oföränderlig, icke i
rummet varande — icke utsträckt, yttre, aflägsen, icke materiell,
icke ogenomskådlig eller ogenomtränglig, utan blott andelig,
blott lif eller sjelfmedvetande och sjelfverksamhet, och detta i
det hela såväl som i alla sina delar. Den är med ett ord,
såsom vi ock redan nämnt, ingenting annat än Gud eller det
eviga Lifvet och Förnuftet med dess likaledes lefvande
(sjelfmedvetande och sjelfständiga) tankar eller idéer*). Af denna
verld är således äfven menniskan —# till sitt sanna och eviga
*) Då denna åsigt möjligtvis kunde för en eller annan synas
pantheis-tisk, så anse vi oss här böra anmärka, att den är absolut idealistisk eller
spirituell, och derföre, enligt vår tanka, fullkomligt oförenlig med Pantheismen.
En Idealistisk Pantheism är en verklig motsägelse: detta var klart redan för
Leibnitz, ehuru man sedan antagit begreppet, utan att dialektiskt rättfärdiga
det. Att bevisa detta påstående är icke här möjligt; men vi skole antyda vår
mening genom en fiction: den som kan tänka, och noga begrundar denna,
skall finna den nära motsvarande ett bevis. — Man tänke sig de naturliga
talen och antage, att deras enhet — princip, substans, — vore Lif eller
sjelfmedvetande, och följaktligen Vara i och för sig sjelf eller sjelfständighet; så skulle
de alla, och hvar för sig, vara (mer eller mindre) lefvande och sjelfständiga
väsenden. Men detta oaktadt skulle h varje tal, t. ex. talet 100, när det tänkte
sig sjelf t, tänka äfven de öfri^a talen, hvilka det innehöll, ja äfven, ehuru
möjligtvis mer eller mindre origtigt, de högre talen, i hvilka det innehölls,
emedan det ej eller utan dem kunde vara, hvad det vore. Och dessa skulle det
tänka såsom sina bestämningar, antingen så. att det tänkte sig innehålla dem
uti sig, eller att det tänkte sig sjelft innehållas uti dem. Inom den ideella
verlden är det således ingen motsägelse, utan en nödvändig sanning, att samma
väsende kan på en gång vara sjelfständigt och tillika en bestämning hos ett
annat väsende, som också är sjelfständigt. Talet 10 t. ex. är ett sjelfständigt
tal, såväl som något annat, men ändå är det en bestämning i 20, 30 och
egentligen hvarje annat. — Äfven må det här observeras, att om det .funnes ett
absolut sista tal, hvilket hår är omöjligt, så vore detta det egentligen absoluta
talet, och svarande mot Gudomligheten inom andeverlden; ty detta talet
be-höfde endast och allenast tänka sig sjelft, så tänkte det alla de öfriga; men
alla de öfriga vore relativa, förutsättande hvarandra, och det sista.
ment,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
