Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
formen for det godas manifestation hos menniskan. Hvad Plato
beträffar, så är, enligt hans system, Gud eller det öfversinnliga
det enda i och för sig sjelft sanna, goda och sköna, och allt
annat verkligen godt endast en manifestation eller participation
af detta. Menniskan är god och fullkomlig blott i den mån
hon i förnimmande, viljande och bildande tillegnar sig och
uppenbarar i sin verld det absolut Goda — blott i den mån
hennes förnimmande och verkande sammanfaller med Guds. Det
menskliga goda är med andra ord vetenskap, sedlighet och konst,
men i dessa ords högsta bemärkelse, då de nemligen äro
relatift olika sidor af Religion. Till dessa har visserligen
menniskan af naturen anlag eller tendens, på samma sätt, som växten
äfven under form af frö har tendens till stam och blomma.
Men först i den mån denna tendens, hvilken i böljan yttrar
sig såsom dunkel känsla och instinct, öfvergår till fritt och
medvetet sträfvande, d. ä. till Kärlek, eller (när detta är lifligt
i högre grad) till Enthtisiasm, gör den det goda, som sökes, till
menniskans eget. Utvecklingen af det medfödda anlaget, och
således förverkligandet af det möjliga Goda inom menniskans krets,
är hos henne vida mer än hos växten och djuret öfverlemnadt
åt egen frihet och arbetsamhet Väntar någon, att det goda
skall sjelfmant komma till honom antingen inifrån eller utifrån,
så kan han vara försäkrad, att det aldrig blir hans tillhörighet
Detta må vara nämndt till förekommande af möjligt
missförstånd, och att icke Plato måtte anses för gynnare af någon
contemplation eller rationis ignavia.
Vi skulle nu lemna detta ämne, vid hvilket vi måhända
för länge uppehållit oss; men dessförinnan torde vi böra fästa
uppmärksamheten på ännu en vigtig sida af förnuftets väsende.
Förf. säger (sid. 23), »att äfven i den vanliga definitionen på
förnuftet ligger ett erkännande af det omedelbara vetande»,
hvilket han betraktar såsom förnuftets distinctiva kännemärke
i förhållande till förståndet Och om detta omedelbara säger
han, att det »i det inre är såsom enhet, och blott af det
reflec-terande förståndet upplöses i en mångfald af ideer, eller, rättare
sagdt, sjelf framgår ur sin omedelbarhet (outreddhet, otydlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
