Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att biträda ”Sturens enka”. Mot slutet öfver-
går visserligen poemet till en ömmare ton, vid
återblicken på skaldens första kärlek, men är
dock i det hela ej annat än ett paradstycke,
utfördt i välljudande verser. Skulle en eller
två af dem påminna om prisskrift-maneret i
seklets början, så finnas andra, som erinra om
Kellgren, och flera vackra ställen fästa sig i
minnet genom en lycklig tanke eller en lyckad
ordvändning, t. ex. dessa strofer:
Fast jag på gudar mer ej tror,
Jag tror på skönhetens gudinna;
eller dessa, ställda till den nordiska qvinnan:
Från blåa ögat strålar åter
Det stora himlahvalfvets prakt:
Stor, när du småler, är din magt,
Du är allsvåldig, när du gråter;
eller dessa, om varaktigheten af de Skandiska
tärnornas skönhet, att
Deras fägring icke flyktar,
En efemerisk blomma lik,
Som, född vid lärkornas musik,
Sitt lif vid näktergalens lyktar.
Minst kunna vi glömma en vers som denna:
*Sa länge karlavagnens bloss
Än öfver Manhems fjellar brinna,
Så länge Mälarns urnor rinna,
Skall ingen ovän kufva oss.
Ty blåa ögon evigt stråla
Det helga modet i vår själ,
Och Svithiods qvinna skall en träl
Ej ens vid sina fötter tåla.
Det första man hör i Stagnelii äldsta lyriska
dikter – några äldre än från hans nittonde år
äro icke i behåll — är en upprepad suck af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
