Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gemensam är kraften, som magiskt oss drifver.
Befria blott tingen, och frigjord du
blifver;-Befria dig sjelf, och du fria dem gör!”
En annan tanke, som ofta återkommer i
dessa dikter, är den kristligt-elegiska, att vägen
till frigörelse och försoning endast går genom
smärta och död, eller att, såsom det heter i
poemet ”Kyrkogården”:
Blott smärtans brand är själarnas försoning,
Och glädjens hem på öknars väg man finner.
Blott den är till, hvars skugglif här försvunnit;
Blott döende man döden öfvervunnit.
Tre gånger född den höge anden blif ver:
Först af det lif, ur Ordets sköte svallar,
Af qvinnan sen och slutligen af mullen.
I enahanda rigtning uttrycker sig skalden i sin
”Bönesuck”:
Ej nöjets bana, labyrintiskt slingrad
Kring rosenfält och glada myrtenlundar,
Oss för till ljusets helga rike åter:
N Försakelsen och striderna och döden
Allena höja oss från jordens grus.
Det yttre lifvets rosor måste falla,
Om paradiset innanför skall blomstra;
I natt förvandlas måste tidens solar,
Förrn evighetens gyllne stjernor lysa
Och morgonrodnaden af högre verldar
Nedtränger segrande i stoftets natt.
Likt ljumma vårregn amma qvalets tårar
Den gudaplanta, som i oss förborgas,
Och blott med känslor af en namnlös plåga
Ur själens dunkla moderssköte födes
Det gyllne Ord, som himlen nedlagt der.
I allmänhet gäller om dessa teosofiska dikter,
att, i samma mån deras innehåll blir mer
exo-teriskt, och mystikens yttre skal faller bort,
C. W. Iiöttigers samlade skrifter. V. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
