Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augustinus och hans Bekännelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ystra pojkstrecket? Jag will här icke fästa mig wid, hur
lugnt en Wilhelm Meister tar det med minnet af sina
snatterier i skafferiet. Ty den jämförelsen är ej träffande. Men
en Luther. Hade Luther haft något sådant att berätta från
sin ungdom, hade det, med samma afgjorda fördömande af
saken, säkerligen fått en annan ton öfwer sig. Augustinus
har ingen bit försonande humor. Däri är han en antikens
äkta son. Paulus skulle ha tagit det på samma sätt. — Man
tycker sig af skildringen märka något mer. Den känslige
och listige ynglingen har knappast deltagit i upptåget med
samma odelade uppsluppenhet, som hans robustare kamrater.
Fanns det inte hos honom en gnista samwetsagg med?
Här uppenbarar sig nu riktigt Confessiones’ författare.
Man förbiser lätt för det till synes lappriartade i situationen
och de öfwerdrifwet starka och långt utdragna utgjutelserna,
att här framträder på ett nästan paradoxalt slående sätt,
hwad som utgör storheten i Augustini själfbedömande:
allwaret. I hans syndabekännelser förekommer ingenting af
detta wanliga: ack, jag är så syndig, så syndig — och sedan
när det blir frågan om ett enda påtagligt sedligt lyte hos
den “store syndaren“, reser sig en ettrig förbittring mot
den, som wågar antyda något sådant. Nog wisar sig hos
Augustinus understundom en böjelse för själfbespegling, som
ingalunda werkar sympatiskt, men som gemenligen är den
ofrånskiljbara frånsidan på en skarp och uppdrifwen förmåga
af själfiakttagelse och själfbeskrifning. Men hans starka ord
om synden äro aldrig koketteri, aldrig yppar sig däri en
skymt af den fariseism, som förwandlat syndabekännelse från
samwetets ångest till uttryck af egen förträfflighet gentemot
de mer nogräknade och allwarliga, som för sin
samwetsgrannhets skull ej kunna wara med.
För Augustinus är syndakänslan, ångern, icke heller ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
