Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augsburgiska Bekännelsen - Sjette missbruket (27:e art.). Klosterlefvernet - Sjunde missbruket (28:e art.). Att biskoparne sammanblandat predikoämbetet och det världsliga regementet m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Atigsburgiska Bekännelsen. 7. Missbr. (28. Art.)
vänta hjälp och bistånd uti alla de
saker, som hvar och en bör efter
sitt kall uträtta, och att därunder
i utvärtes måtto flitigt göra goda
gärningar och akta sitt stånd och
ämbete. Uti dessa saker består
den rätta fullkomligheten och den
sannskyldiga gudstjänsten och icke
däruti att man håller sig ifrån
äktenskap, lefver i armod eller
brukar orena och ringa kläder.
Men folket fattar många
skadliga meningar däraf att man
falske-ligen berömmer klosterlefverne.
När de höra, att man
öfvermåttan berömmer det lefverne, som
är utan äktenskap, begynna de
lefva i sitt äktenskap med ett
be-sväradt samvete. När de ock höra,
att tiggare allenast äro stadda i
fullkomlighetens stånd, så behålla
de sina ägodelar och bruka
köpenskap med ett besväradt samvete.
Desslikes när de höra, att det är
evangelii råd, att man icke skall
hämnas, begynna somliga icke
hafva försyn för att hämna sig själfva,
emedan de höra det allenast vara
ett råd och icke någon befallning.
Somliga döma alla öfverhetsstånd
och alla världsliga kall och
ämbeten vara för de kristna ovärdiga
och otjänliga.
Man läser exempel på, att
människorna hafva öfvergifvit sitt
äktenskap, så ock öfvergifvit sitt
världsliga kall och ämbete och
gifvit sig i kloster. Det hafva de
kallat att fly ifrån världen och sökt
ett sådant lefverne, som vore Gud
mera behagligt, och hafva icke
kunnat se och förstå, att man bör
tjäna Gud uti de bud, som han själf
har gifvit, och icke uti de
stadgar, som af människorna äro
diktade och upptänkta. Det är ett godt
och fullkomligt stånd och kall uti
detta lifvet, som har Guds bud
och befallning. Om sådana saker
är det mycket af nöden att
förmana folket. Och fordom har
Gerson klandrat munkarnes
villfarelse om fullkomligheten och
vittnar, att på hans tid var det ett
nytt påfunnet talesätt, att
munk-lefvernet skulle vara
fullkomlighetens stånd.
Så många ogudaktiga meningar
och villfarelser låda och hänga
vid klosterlöftena, nämligen att de
göra oss rättfärdiga, att de äro
den kristliga fullkomligheten, att
man därmed fullkomnar Guds råd
och befallning och att de verka
öfverloppsgärningar. Detta
alltsammans, efter det falskt och
fåfängt är, gör klosterlöftena ogilla
och kraftlösa.
Sjunde missbruket (28;de art.).
Att biskoparne hafva sammanblandat
predikoämbetet och det värdsliga
regementet och tagit sig fore att utskifta
konungariken på jorden och afsätta kejsare
och konungar ifrån deras herradömen.
Vidare hafva de ock lärt, att Kristus
har befallt sina apostlar och biskopar
upptänka och stifta i Guds församling
nya ceremonier och stadgar om särskild
mat, helgedagar, bönetider, fastedagar
och andra sådana ting, och säga dem
icke allenast vara af nöden till saligheten
och till att förtjäna syndernas förlåtelse,
Guds nåd och rättfärdigheten, utan ock
att det är en dödlig synd, om man
öfverträder dem, och däraf hafva de dragit
den slutsatsen, att i Guds församling bör
vara en gudstjänst, likformig rr.ed den
levitiska gudstjänsten.
Om biskoparnes kall och
ämbetsmakt har fordom mycket
disputerats, och några hafva
oskick-ligen sammanblandat
predikoämbetet och det världsliga regementet.
Denna falska sammanblandning
har varit en stor orsak till många
häftiga krig, fördärfliga uppror och
tvedräkt, då påfvarne, som litat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
