Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XII. Om mässan - Om sakramentets bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
Bek. Ap. el. Försv.
XII. Om mässan.
omfattar barmhärtigheten, den gör
hjärtat lefvande. Och detta är
sakramentets förnämsta bruk; hvaraf
man kan märka, hvilka äro
skickliga till sakramentet, nämligen de
förskräckta samveten, och huru
de böra bruka det.
Härtill kommer ock offret. Ty
ett ting har ofta flera ändamål,
hvarpå det syftar. Sedan
samvetet, genom tron upprättadt,
förnimmer, utur hvilka
förskräckelser det förlossadt är, då tackar
det Gud af innersta hjärta för
Kristi nådevälgärning och hans
bittra pina och lidande och
brukar så själfva ceremonien till Guds
namns pris och lof, att det
medelst denna hörsamhet och lydnad
må visa sin tacksamhet, och
betygar sig i så måtto högligen
prisa och berömma Guds gåfvor.
Och således varder mässan eller
ceremonien ett lof- eller
täcksä-gelseoffer.
Så tala ock fäderna om
sakramentets tveggehanda verkan:
samvetenas tröst och hugsvalelse och
tack och lof till Gud. Den förra
af dessa verkningar hör
egentligen till sakramentets rätta bruk,
den andra hör till" offret. Om
samvetets tröst och hugsvalelse
säger Ambrosius: »Kommen till
honom, det är Kristus, och
und-fån nåd och aflösning; ty han är
syndernas förlåtelse. Frågen I,
ho han är? Hören honom själf
säga: Jag är lifvets bröd, hvilken
som kommer till mig, han skall
icke hungra, och hvilken som tror
på mig, han skall aldrig törsta» *.
Här betygar han, ätt’ syhdernas
förlåtelse gifves uti sakramentet;
han betygar ock, att densamma
bör med tron omfattas och anam-
mas. Man läser ganska många
vittnesbörd härom hos fäderna,
hvilka motståndarne uttyda och
hänföra till deras gärningars
förtjänst af blotta görandet samt
deras förtjänst för andra; ehuru dock
fäderna uttryckligen fordra tron
och tala om hvars och ens egen
tröst och hugsvalelse och icke
om mässans eller gärningarnas
förtjänst för andra.
Man läser ock dessutom många
vackra yttranden hos fäderna om
tacksägelsen, såsom dessa sköna
ord af Cyprianus om fromma
nattvardsgäster. »Ett kristtroget
hjärta», säger han, »ser sig till bägge
sidor, när det offrar sin tacksägelse
åt Gud; å den ena sidan på det,
som Gud så ymnigt och rikligen
gifvit, och å den andra på det,
han nådeligen tillgifvit och
förlåtit, nämligen synderna»; det är:
ett kristtroget hjärta jämför Guds
stora och mångfaldiga
nådevälgärningar med all vår jämmer
och elände samt dödens och
syndens förskräckliga tyngd och
börda och tackar Gud af innersta
hjärta för hans outsägliga nåd och:
barmhärtighet m. m. Och häraf
är ordet eucharistia, lof- eller
tackoffer, om nattvarden
uppkommet i församligen, men icke är
själfva mässans ceremoni en
sådan tacksägelse eller tackoffer,
som skall hållas för andra för att
af dess blotta hållande förtjäna dem
syndernas förlåtelse m. m. och
att förlossa de dödas själar utur
skärselden. Allt detta strider emot
läran om trons rättfärdighet;
likasom mässan eller den utvärtes
ceremonien skulle förutan tron
gagna antingen honom, som
håller densamma, eller ock, andra. ,
Joh. 6: 35.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
