Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - XI. Om Guds eviga utkorelse och nådaval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
541 Konkordieformeln. II. 11. Om nådavalct.
uttryckligen om denna sak i den
heliga skrift är uppenbaradt, och
det som icke är uppenbaradt. Ty
förutom det, hvarom vi hittills
hafva talat, och som uti Kristus
klarligen är uppenbaradt, är ännu
mycket, som Herren uti denna
hemlighet förtegat och fördolt och
allena sin vishet och allvetenhet
förbehållit. Sådant att utforska
och med våra tankar utgrunda,
sluta något därom eller rannsaka
det är oss icke tillåtet, utan vi
böra hålla oss vid det
uppenbarade ordet, som Gud gifvit oss.
Denna påminnelse uti denna
hemlighet är oss högst af nöden.
"Ty sådan är vår fördärfvade
naturs förvetenhet, att vi hafva större
lust att utrannsaka de ting, som
äro hemliga och förborgade, än
de ting, som Gud om denna sak
uppenbarat för oss i sitt ord, i
synnerhet när något i denna hemlighet
oss förekommer, hvilket är så
mörkt och obegripligt, att vi aldrig
med vårt förnuft kunna fatta eller
se, huru därmed hänger ihop,
hvilket ej heller är oss at’Gud befalldt.
Det är väl intet tvifvel därom,
att icke Gud på det nogaste och
visaste af evighet förutsett och
ännu i denna dag vet, hvilka af
dem, som äro kallade, skola tro
på Kristus eller icke tro; hvilka
af de omvända skola framhärda
i tron och hvilka icke; och hvilka
af dem, som fallit i svåra synder,
skola omvända sig, och hvilka
skola förgås uti sina missgärningar.
Och utan allt tvifvel är jämväl för
Gud bekant både deras antal, som
varda saliga, såsom ock deras, som
varda fördömda. Men emedan
han förbehållit sådana
hemligheter för sin vishet allena, ej heller
något därom uti sitt ord
uppenbarat, mycket mindre befallt oss
utrannsaka dessa hemligheter med
våra tankar utan fast hellre
förbjudit oss att göra det (Rom. 11:
33 och följ.); så anstår oss icke
att låta våra tankar gå för vidt, sluta
något och gå till råds med vårt
förnuft eller vilja utforska så stora
hemligheter, utan vi böra låta oss
nöja med Guds uppenbarade ord,
hvartill han ock har visat oss.
Ty utan tvifvel vet Gud både
tiden och stunden och har
beslutat den hos sig, nämligen när han
hvar och en vill kalla, omvända
och, då människan är fallen,
återupprätta; men som detta icke är
oss uppenbaradt, så finna vi
där-utaf, hvad vår skyldighet är,
nämligen att ständigt hälla på med
Guds ords förkunnande och
betraktande och lämna tiden och
stunden för omvändelsen åt Gud (Ap.
G. 1: 7).
Äfven på samma sätt när vi se,
att Gud gifver sitt ord åt ett land
och rike men icke åt ett annat;
såsom ock att han samma sitt ord
tager bort ifrån det ena folket, men
låter däremot ett annat folk däraf
längre hugna sig; att den ene
varder förhärdad, förblindad och
i ett vrångt sinne lämnad, men
den andre, som är lika brottslig,
till Gud omvänd; så böra vi noga
vakta oss, att vi icke i sådana
sakers utgrundande släppa våra tank
ar alltför lösa. Men Paulus har
fördenskull satt oss före ett visst
mål (Rom. 11: 22, 23), huru långt
man får gå, ty han befaller oss
se och skåda Guds rättvisa dom
och syndastraff på dem som
förgås. Ty det är ett välförtjänt
syndastraff, om Gud så straffar ett
land och folk för sitt ords förakts
skull, att efterkommande få
kännas vid samma onda, såsom man
kan se uti de hårdnackade och
: arga människor, judarne. Och
således visar Gud sin stränghet där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
