Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och med ett och annat anfall då och då domnade
de bort av mattighet.
Men McCan hostade allt värre och värre, och
av hans stönande och tjut förstodo de att han yrade.
En gång tycktes Nigger vilja kasta av sig pälsen,
men Labiskwee hakade sig fast vid honom.
»Nej,» bad hon, »nu är det döden att kasta av sig.
Borra in ditt ansikte här, mot min parka, och andas
stilla och säg ingenting — så här som jag gör.»
De fortforo att dåsa i mörkret, men den enes
avtagande hostanfall väckte alltid den andre. Det
var efter midnatt, antog Nigger, som McCan hostade
för sista gången. Sedan uppgav han blott dova och
djuriska stönande läten som aldrig tycktes vilja
upphöra.
Nigger väcktes av läppar som trycktes mot hans.
Han låg i Labiskwees armar med huvudet stödt mot
hennes bröst. Hennes röst var glättig som vanligt.
Dess dova ton hade försvunnit.
»Det är dager», sade hon och lyfte litet på pälsens
kant. »Se, älskade, det är dag, vi ä’ vid liv, och vi
hosta inte längre. Låt oss se på världen ... fastän
jag skulle då kunna ligga så här i evighet. Den
sista timmen har varit härlig. Jag har varit vaken,
och jag har älskat dig.»
»Jag hör inte McCan», sade Nigger. »Och vad
har det blivit av de unga männen efter de inte ha
träffat på oss?»
Han kastade tillbaka fällarna och såg en enda
normal sol på himlen. Det blåste en svag bris,
frisk men med antydan om kommande varmare
dagar. Hela världen hade återtagit sitt naturliga skick.
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
