Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
McCan låg på rygg, och hans otvättade, av
lägerröken svärtade ansikte var stelt som marmor. Denna
syn gjorde intet intryck på Labiskwee.
»Se!» ropade hon. »En snösparv! Det är ett godt
tecken.»
Inga unga män syntes till. Antingen hade de
dött på den andra sidan av bergåsen eller också
vändt om.
De hade så litet proviant att de ej vågade äta
tiondelen av vad de behövde eller en hundradel av
vad de önskade, och under de följande dagarna, då
de vandrade genom det ödsliga berglandet, blev
livskänslan allt slöare och hela vandringen blev nästan
som en dröm. Nigger kunde plötsligt vakna till
medvetande och stirra på de evinnerliga, hatade
snötopparna, medan hans meningslösa joller ännu
genljöd i hans öron. Och hans nästa förnimmelse,
efter århundraden, tyckte han, var att åter väckas
av sitt eget mummel. Även Labiskwee kände sig
nästan alltid tom i huvudet. Allt vad de gjorde var
på det hela taget oreflekterat och mekaniskt.
Alltid strävade de åt väster, och alltid motades de och
tvingades norr- eller söderut av snötoppar och
oöverkomliga bergåsar.
»Det finns ingen väg i söder», sade Labiskwee.
»Det veta de gamla. I väster, endast i väster,
går vägen.»
De unga männen förföljde dem ej längre, men
hungern reste sig hotande i deras väg.
Så kom en dag då det blev kallt och tät snö
började falla, men det var icke snö utan
iskristaller stora som sandkorn. Hela dagen och natten,
369
Nigger Rellew. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
