Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mer älskar än sig sjelf. Ack, att jag kunde lisa
EU’ släcka alldels ut den glöd, som tärer dig.
Jag vet du, Habor, liar utaf ett troget hjerta
Mig älskat från den dag, du fick mig först åse.
Jag klagar nu din nöd med en fast större smärta,
Och önskar att jag dig kund’ någon hjelp bete.
Sam^t är, jag borde ej dig någonsin benåda
Det du mot oss har gjort, dock vet jag väl att det
Din skuld ej var och att du intet kunde råda,
Mer’n de ha nånsin gjort, så älskar du ock med.
Du drar ock än om mig godt hopp och vill förmoda,
Att jag ej hårder är: du ger dig i min nåd.
Min fromhet rår hos dig, det kommer dig till goda,
Jag vill ej tänka mer uppå det öfverdåd,
Du ger dig för min skull nu uti döden bleka,
Kan jag dock dölja mig, ell’ kan jag fria fritt.
Jag blyges nämna det, men kan dock intet neka,
Min Habor, att jag dig älskar af hjertat mitt.
Ack! jag mins än när man den första gång mig båda,
Att Habor, konungs son, hit till oss kommen var.
Hvad längtan jag straxt fick, att honom snart få skåda,
För det jag af dig hört, och för det namn du bar.
När jag dig fick då se, straxt jag hos mig bejaka,
Det ryktet vara sannt, som om dig här månd’ gå.
Men att ju Habor väl skull’ finna ock sin maka,
Det kunde jag än ej uti mitt sinne få.
Sen hvar gång jag dig såg, så fann jag mer och mera
Hos dig behaglighet; din växt var något lång,
Din kropp du skicklig bar, jag såg hos inga flera
Så högansenlig och derhos demödig gång,
Ditt ansigt’ manligt var, dock nästan mern sig borde,
Till hy och färgen fint, en min det med sig bar,
Att man det knappt anse förutan bäfvan torde,
Och har dock det derhos, som till din älskan drar.
På hvar ting som du såg, ur dina ögon lyste
En’fri och glader min, lik’ hvem du talte vid
Gick det frimodigt nog; men när som jag mig viste,
Din’ ögon sakflig du till jorden kasta’ ned.
Ditt mål det blef förstäldt, din ord med. socker blanda’,
Det var med fruktsam min, när som du mig ansåg;
Du allting falla lät och gick mig straxt tillhanda,
Och föll din ödmjukhet ej illa i min håg.
Jag vet ej hvad för fröjd mitt sinne då ock rörde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
