Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När man den första gång det ock tillsade mig:
Dig hafver Habor kär; när jag de orden hörde,
Så fann jag att i mig min hela själ blef glad.
Se’n var en stadig strid uti mitt bröst och sinne,
Mitt hufvud och förstånd de sade städse mig,
Att jag dig och allt ditt skull’ sluta ur mitt minne,
Dermot dia skicklighet i hjertat rota’ sig.
Ack, jag som du ock sjelf, som af mig kunnat märka,
Hvad ängslan, strid och qval uti mitt hjerta var,
Och hvad din ljuflighet hos mig har kunnat verka,
Thy önskad’ jag mång’ gång du måtte blifva qvar.
Sen du då reste bort, så var jag helt bedröfvad,
Jag tyckte att hvart rum, hvar jag kom, öde stod.
Jag gick båd’ ut och in, mig något var bortröfvadt,
Jag visste intet hvad, mitt ängslefulla mod
Det göt mång’ suckar ut, det jag förr aldrig pläga’,
All lust var mig förtret, allt arbete mig svårt.
De undra’ alla på, men ingen tordes fråga/
Och ingen visste hvad mitt hjerta gjorde sårt.
Jag visste det ej sjelf, dock fann jag sent omsider,
Att när man nämnde dig, så lindra’ det mitt bröst.
När jag i ängslighet än ängslefuller qvider,
Att tänka då pK dig, det är min enda tröst.
När jag hvar afton mig i sängen nedeflade,
Så var jag utan ro, min’ ögon utan blund;
När andra sofvo sött, jag ingen hvila hade.
När jag då somnat in om någon morgonstund,
Stod Habor allt för mig med de fullkomligheter,
Jag kunde önska se, och tydde mig sitt qval
Och kärlek; det var ock de aldra störst’ förtreter,
När man mig väckte upp ifrån det ljufva tal.
Men ack, jag grufvar mig, du har nu några gånger
Stått för min säng i rep och hårda kedjor snärd,
Med blek och ynklig hy, då jag har full af ånger
Sagt: Habor, konungs son, är andra band dock värd.
Ack, ack, jag fruktar mig när jag mig det påminner,
Att din dröm ock med min tillika stämmer in.
Jag vet ock att om dig kung Sig ers armar hinner,
Så lär du pröfva visst hans forna stolta sinn.
Måag gång jag önskar ock, ack! att det blott betydde
De band och bojor, han af lilla Signill bär!
Nu vet jag Habor ej. Jag fruktar, om du lydde
Mig, att du reste bort och inte blefve här,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
