Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tror dock, att ingenting dig lärer igenkänna.
Jag vet att dn är stark, dock helt så länger än
Hvad kan dn rätta ut? Jag må ock det bekänna,
Jag önskar hjertelig att hjelpa dig, min vän.
Jag står emellan hopp och fruktan: Törs du
våga?-Mitt lof skall du vål få och säker skall du bli,
Att aldrig Signills hand dig lär med döden plåga;
Tror du man eljest dig så visst att vara fri?
Jag vet den vördnad ock du städse mig månd’ göra;
Du må då komma i min bur med andra mör.
Jag vet, du låter ej din kärlek dig förföra,
Du något emot mig och mot min ära gör.
Men om du blifver känd, hvad lär man dig ock göra£
Så vill jag då med dig bju’ verlden helt farväl;
Då vill jag gerna nöjd mitt lif i grafven föra;
Jag älskar Habor mer än som min egen själ.
Lejoncronas* visor äro för sin tid förträffliga. Huru
förtrolig han var med söderns poesi, visar den icke
misslyckade sestine som finnes anförd hos Hammarsköld*).
Äfven i sonetten har han försökt sig, likväl endast i den
form som den antagit under fransmäns och tyskars
imi-tatoriska behandling.
Sitt djupa svårmod har Lejoncrona utsjungit i
följande poem, som i min samling är utan titel men i
Hansellis upplaga kallas Sorgeqväde:
Den dag förtappad bli, på den jag födder vorden,
Förtappad bli den natt, då man först sa’ de orden:
En man nu aflad är. Den dag, den sorgedag
Han blifve evigt mörk och evigt full med klag’.
Förgäte du, o Gud, att efter honom fråga!
Ditt ljus, du klara sol, låt honom aldrig åga.
I mörkret blifve han; moln, rök och dimma stor
Förskräcke på den dag allt hvad på jorden $or.
Begripe mörker dig, o natt, då jag vardt skapad!
Bli du bland dagar all ur månetalet skrapad!
Du blifve ensam städs, och att ej någon ro,
Ej någon lust och fröjd uti dig måtte gro.
*) Svenska Vitterheten,. 2 uppl. s. 138.
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
